|
GENGASENS TID
Gengas, egentligen en förkortning av generatorgas, blev det bränsle som räddade bilister och bussförare under 2:a världskriget. Endast militär och en del övriga myndigheter hade tillstånd att använda den bensin som fanns i landet. Ringa eller ingen bensintilldelning, medförde att, som man säger, hjulen började sluta rulla i Sverige, dvs den inhemska industrin hade svårt att få in- respektive ut-leveranser. Av nödvändighet måste något inhemskt motorbränsle användas och gengasen blev räddningen. Upptäckten att använda gengas som motorbränsle, gjordes bl.a. av 2 värmlänningar, bröderna Karl och Anders Borgström i Anneberg. De var först i världen med att köra på gengas med sin fraktbåt på Klarälven. Industrimannen Axel Svedlund hade redan tidigare forskat i gengas och tog även del av värmlänningarnas upptäckter och vidareutvecklade dem. Redan 1932 hade man i utlandet anammat hans tekniska doktrin om omvänd förbränning och Svedlundsaggregat användes först i utlandet innan man i Sverige fick upp ögonen för hans rön. Dock kom de synnerligen väl till pass under krigsåren då brist på vanligt bensinbränsle uppstod. 1940 var året då gengasen började slå igenom ordentligt. Gengastillverkningen satte fart överallt och här i Kyrkhult tillverkade "Sällström & Rönnberg" kolgasaggregat. Även gengasaggregat för motorbåtar tillverkades.
STATEN GRIPER IN Användandet av gengasaggregat på bilar, motorcyklar, lastbilar och bussar stimulerades av staten och flera gengasutställningar öppnades i Stockholm. Dagens Nyheter utkom 28/2 1941 med ett särskilt gengasnummer där de flesta av dåtidens kända personer uttalade sig om gengasens förträfflighet: prins Bertil, statsministern, teaterchefer, Karl Gerhard, Sven Hedin, landshövdingen, Alexandra Kollontay, yrkeschaufförer, kända bilburna kvinnor m.fl. Gengasgenerator,
allmänt kallad för gengasaggregat, fanns av 2 typer:
Gengas
består av 4 vol-% vätgas, 28 vol-% kolmonoxid, 8 vol-% koldioxid och resten
kväve. Kjell Olsson i Kyrkhult berättar: "Till ett kolgasaggregat användes träkol och till ett vedgasaggragat användes s.k. gengasved. Till gengasved användes här i trakterna mest björkved som hade huggits upp i små bitar, omkring 10 cm långa och 5 cm tjocka. På många mackar högg de gengasved hela tiden, som de sålde till bilisterna. Träkol var ju dyrare bränsle, för det var man tvungen att köpa men gengasved kunde man ordna med själv. Man kolade överallt i skogarna. Aggregaten kunde man ha antingen framför bilen eller bakom. Lindgren i Vilshult hade först kolgasaggregat men bytte senare till vedgasaggregat. Bruket i Olofström började tillverka gengasaggregat 1941. Deras aggregat hette "Hesselman". Det tog ungefär 20 minuter att starta upp en gengasmotor. Längst ner i grytan ovanpå ett galler lade man ett bottenskikt av kol. Kolen antändes med hjälp av en gengaständsticka, som brann rätt länge med hög värme. Kolen skulle glöda och inte brinna och man fick kontrollera hur det brann genom fläkten utanför med ett rör. Om gasen som kom ut ur röret var blå, var det färdigt. Då kunde man fylla på grytan med en 6 à 7 säckar kol. Då öppnade man luckan så det skulle bli drag och när den blåa röken försvann stängdes luckan. Sen kunde man tända på gasen i röret med en vanlig tändsticka. När man sen skulle starta fanns en spak som man kunde styra gasblandningen med, med andra ord ungefär som en choke på dagens bilar. Användningen av denna spak gjorde de flesta fel med. Det gällde att försiktigt föra spaken och lyssna på motorljudet och stanna spaken vid ett visst motorljud så gick motorn igång ordentligt. Många förde spaken fram och tillbaka och då fick de inte igång sina bilar. Kolbädden längst ner i grytan kunde räck cirka 3 dygn. Man fick titta ner i grytan och var det bara aska, skulle man byta den. En gång skulle fru Berta Björnsson i Vilshult åka taxi till Kristianstad. Det var långa backar till hennes hus och taxibilen fick motorstopp mitt i backen. Dom kallade på mig och en hastig blick sa mig att kolbädden var utbränd. Jag gjorde iordning en ny kolbädd och startade upp motorn. Det tog väl en 20 minuter, men sen gick bilen till Kristianstad och hem igen. Gasen som kom ut från röret var mycket giftig, eftersom den innehöll kolmonoxid. En del förgiftningar förekom och en som jag känner till var denna: Kard-Olofen i Skälmershult hade en son Lars som köpt en personbil. Han tillhörde dem som hade svårt att få igång bilen på mornarna. Han bad fadern gå ut och föra på bilen så att den skulle gå igång. Det gjorde Kard-Olofen men det bar sig inte bättre än att han förde på bilen just där röret mynnade så han fick gasen rakt i sig och föll död ner. Gengasen började användas redan omkring 1937-38, tror jag, och upphörde allt eftersom fram till 1947." Än i denna dag forskas det om gengas, dock inte som motorbränsle utan mer som värmeenergi. Det finns t.o.m. EU-projekt som bedriver gengasforskning. Kanske blir det verklighet ännu en gång med allmän gengasanvändning.
Maj-Britt Sundin |
