Magnus Stenbocks "Cordon Sanitair" 1710 -1712(om pesten i Skåne-Blekinge)av doktorand Bodil Persson(publicerat här genom vänligt tillmötesgående)Pesten var från medeltiden och långt fram i nyare tid den mest fruktade av alla sjukdomar. Den hemsökte Sverige för sista gången under åren 1710-1713. Den kom då via Baltikum till Stockholm, varifrån den sedan spred sig ut över landet. Erfarenhetsmässigt visste man att smittsamheten var stor och dödligheten bland de insjuknade hög. När därför pesten närmade sig utfärdade guvernören i Skåne Magnus Stenbock den 28 oktober 1710 i Ystad en pestordning. Den är det tidigaste kända exemplet i Sverige på att man med hjälp av militär stängde gränserna till en hel region i försöken att stoppa pestens spridning. Denna "Grefwe Stenbocks Pest-ordning" föranstaltade om en avspärrning med alla moment typiska för vad som idag kallas en Cordon sanitaire eller bevakningskordong.1 Den avspärrning man upprättat bevakades av militär eller annan utplacerad personal, som skulle hindra obehöriga från att passera. Endast den som utrustats med giltigt sundhetspass släpptes förbi. Överträdelser mot bestämmelserna skulle på lämpligt sätt beivras. Det gavs också instruktioner om hur de resande skulle behandlas vid gränsen, innan de fick resa vidare. I "Förordning om Farsotens hämmande", som utgavs knappt två veckor senare av kungliga rådet i Stockholm, rekommenderades vakt av allmogen vid länsgränserna. Soldatinslaget saknades.2 I Stenbocks Pest-ordning stadgades
I augusti 1711 anbefalldes än noggrannare kontroll av de resande från Blekinge. De skulle oberoende av om de kunde visa upp ett giltigt sundhetspass eller ej utstå 40 dagars karantän alternativt efter förfrågan utrustas med gu-vernementets eget pass, innan de släpptes in i Skåne. Den som på olovliga vägar smög sig förbi vakten tog en stor risk: "så förklaras en sådan härigenom fogelfrij och lembnas den som honom anträffar frijhet den samma för hufwudet att skiuta".4 Ordern bär viceguvernören Carl Gustaf Skyttes namn. Stenbock hade i mars 1711 avancerat till kungligt råd med uppgift att utrusta en ny armé. Han hade lämnat posten som guvernör över Skåne, men den lokala pestbekämpningen intresserade honom fortfarande. I hans "För-nyade Påminnelser" av den 7 oktober 1711 fanns utförliga instruktioner om vem som fick skriva ut sundhetspass och hur dessa borde vara avfattade. Skyttes drastiska straffskärpning bekräftades.5  Magnus Stenbocks olika pestförordningar innehöll naturligtvis också en rad andra bestämmelser i syfte att minimera farsotens hemsökelse. Jag kommer dock i det följande att koncentrera mig på de moment som kan sägas ingå i en "cordon sanitaire" och försöka ta reda på hur systemet fungerade i praktiken. Alla pestposteringar har inte efterlämnat lika mycket spår i arkiven. "Hälsan tiger still", heter ju ett ordspråk. Det kan kanske vara förklaringen till att en del pestvakter kan vara näst intill omöjliga att belägga. Allmogevakterna har, i den mån de över huvud taget existerat, gått spårlöst förbi. Pestvakter fanns bland annat vid Loshult och Margretetorp längs huvudvägarna norrifrån.6 Den pestvakt som efterlämnat i särklass mest material var dock placerad i östra delen av Villands härad, där Skräbeån, Ivösjöns utlopp i havet, korsas av huvudvägen mot Blekinge. Denna väg utgjorde en viktig förbindelselänk mellan armén i Skåne och flottan i Karlskrona. Dessutom hemsöktes hela Blekinge med kulmen under 1711 av en våldsam pest-epidemi, vilket naturligtvis ytterligare ökade trycket på denna postering.7 Efter en inledande redogörelse för den internationella utvecklingen och den lokala bakgrunden till Magnus Stenbocks åtgärder kommer undersökningen att koncentreras till denna postering. Följande moment kommer att särskilt uppmärksammas:
KällorFör att finna svaren på ovanstående frågor har jag utnyttjat uppgifter ur ett flertal källor: begravningslängder från socknarna i närheten av pestvakten, mantalslängder, mönstringsrullor från aktuella regementen, bevarad skriftväxling i Skånska guvernementskansliets och Lunds domkapitels arkiv samt aktuella domböcker.Kyrkoböckernas begravningslängder kan vara opålitliga vad gäller antalet begravningar i pesttider. För syftet med denna undersökningen räcker det emellertid med kvalitativa uppgifter om pestens ankomst och närvaro i en socken. I de fall då anteckningarna är bristfälliga eller kyrkobok saknas helt, har begravningslängdernas information kompletterats respektive ersatts med uppgifter ur övriga källor. Mantalslängder från Villands härad finns bevarade bl.a. från mars 1710 efter danskarnas utdrivande ur Skåne och från februari/mars 1711. En jämförelse mellan dessa båda längder kan ge intressanta kvalitativa upplysningar, till exempel om ett plötsligt stort antal nyblivna änkor och änklingar. Det kan också finnas information i klartext om pestens härjningar. Jag bedömer att dessa uppgifter är tillförlitliga, eftersom 1711 års längder byggde på rapporter direkt från prästerna. Dessa bör ju ha varit väl informerade om tillståndet ute i socknarna.8 Även mönstringsrullornas uppgifter om avlidna ryttare betraktar jag som tillförlitliga. Något mer problematiskt är det källkritiska läget vad gäller skriftväxlingen mellan olika myndighetspersoner. Bevarade brev omtalar endast en bråkdel av alla de personer som passerade pestvakten. De kan därför naturligtvis inte ge en helt sanningsenlig och uttömmande bild av hur det gick till vid kontrollen av de resande. Det vore i sammanhanget intressant att få veta vilka resenärer som inte omtalas i breven. Var det speciella grupper? Eller hade de samma sociala sammansättning som de personer, vilka är nämnda? Urvalet i det följande är helt betingat av vilka brev som bevarats. Breven kan inte ligga till grund för några kvantitativa beräkningar, men de resande som beskrivs är ändå så många att jag anser det möjligt att dra vissa försiktiga slutsatser om skillnader i bemötandet av olika resenärer. Vissa av breven ingår som ett led i ämbetsutövningen vid pestvakten med frågor och svar om lämpliga åtgärder i olika situationer. De avspeglar troligen ganska väl skeendet på så vis att namngivna personer verkligen har varit vid vakten. "Positiva" uppgifter om rökning och pass bedömer jag också som tillförlitliga, men många gånger saknas dessa. Orsaken till detta kan naturligtvis bli föremål för diskussion och olika tolkningar. Andra brev är av berättande karaktär, ofta med avsändare fristående från pestvakten. De är oftast skrivna i ett visst syfte och måste därför bedömas från fall till fall. Innehållet har i den mån det varit möjligt jämförts med uppgifter ur andra källor, innan det har tagits för gott. Breven har kunnat ge upplysningar om hur avsändarna tyckte och tänkte men har inte kunnat användas i kvantitativt syfte. Även domböckerna kan ibland lämna uppgifter av intresse. Åtgärderna i europeiskt och svenskt perspektivÅr 1894 identifierades Yersinia pestis, den bakterie som orsakar böldpest. Några år senare upptäcktes råttans och råttloppans roll för pestens spridning. Först då kunde myndigheter i drabbade områden vidtaga i nutida ögon rationella åtgärder mot farsoten och samtidigt veta exakt vilken nytta åtgärderna hade. Ett nytt vetenskapligt synsätt hade slagit igenom under 1800-talets senare del. Man trodde nu att varje sjukdom hade sin särskilda orsak. En viss bakterie framkallade en viss sjukdom. Teorin om bakterierna som sjukdomsalstrare hade segrat.9Tidigare hade man haft ett otal förklaringar till pestens spridning. Bland annat trodde man att farsoten kunde orsakas av illaluktande ångor och skadliga dunster - "miasma". Luften kunde renas från denna "miasma" genom rökning med aromatiska och starkt luktande ämnen. Erfarenheten lärde också att pesten kunde spridas genom kontakt med smittade personer eller varor - "contagion".10 Genom att bryta denna kontakt och isolera de smittade hade man möjlighet att minska farsotens spridning. Teorierna gick väl att kombinera med varandra. De låg till grund för pestbekämpningen långt in på 1800-talet. Åtgärderna mot farsotens spridning har en lång tradition bakåt i tiden. Redan våren 1348, bara några månader efter Digerdödens ankomst, försökte enstaka städer i norra Italien utan resultat portförbjuda. resande och varor från smittade orter. Sundhetskommittéer bildades och vakt sattes i vissa fall vid stadsportarna för att öka lagens efterlevnad." Digerdödens framfart gick dock inte att hejda. Den äldsta kända karantänsförordningen härstammar från Ragusa (nuv. Dubrovnik). Den stadgade trettio dagars isolering av alla ankommande fartyg, innan resande och gods släpptes in i staden. Den dateras till år 1377.12 Kraftfulla furstar i Milano och Mantua genomdrev samtidigt lagar genom vilka deras medborgare förbjöds att ge främlingar från smittade områden husrum. Invånarna själva förbjöds i sin tur att resa till misstänkta orter. Dödsstraff hotade den som bröt mot bestämmelserna. Vid sekelskiftet 1400 krävdes i Mantua en officiell licens - "boletino" - för att få resa genom stadens område i pesttider. Man började vid samma tid också röka infekterade hus i "renande" syfte.13 Systemet med hälsopass, resandekontroll och karantän vid landets gränser och/eller stadens portar byggdes ut alltmer i norra Italien under 1400-talets lopp. Officiella och hemliga rapporter om hälsoläget skickades mellan de olika stadsstaterna.14 Genom att hålla reda på var pesten grasserade kunde man i tid vidtaga vad man ansåg vara de rätta åtgärderna för att skydda den egna staden. Det var oftast ingen svårighet för myndigheterna att straffa personer ur de lägre klasserna, som inte följde förordningarna. Svårare var det att hantera arroganta adelsmän och biskopar. Dessutom var köpmännen och textilindustrins förläggare kroniska motståndare till allt vad karantän och resandekontroll hette. En adekvat genomförd pestlagstiftning fick förödande ekonomiska konsekvenser för denna grupp. Den använde därför stor energi och uppfinningsrikedom på att kringgå lagstiftningen.15 Mot slutet av 1400-talet hade erfarenheten lärt, att alla resande från misstänkta områden inte var lika farliga som bärare av smittan. Myndigheterna inriktade sig på att hålla efter främmande tiggare, prostituerade och lösdri-vare. Främlingar måste kunna visa, att de kom från en frisk ort. Undantag fanns dock. I Siena gällde reglerna t.ex. inte för kardinaler, ambassadörer och andra högreståndspersoner. Pestkontrollerna övergick mer och mer till att bli ett sätt att kontrollera samhällets marginalgrupper.16 I övriga Europa utvecklades pestlagstiftningen betydligt långsammare. Systemet med sundhetspass spreds över Frankrike och Flandern under 1500-talet.17 I England omtalas kontroller på Themsen av misstänkta fartyg under drottning Elisabets tid år 1580.18 År 1577 bestämde Johan III i Sverige att fartyg som ankom från misstänkta utländska hamnar skulle ligga för ankar på redden, tills det blev klart om de förde pesten med sig eller inte. Förordningen gällde inte alla hamnar och åtföljdes inte av några sanktioner mot eventuella lagbrytare. Karantänsystemet till sjöss utvecklades vidare i Sverige under 1600-talets epidemier. Det kombinerades då med en effektivare kontroll av främmande fartyg samt stränga straff för den som inte respekterade lagen. År 1709 proklamerades en generell förordning om karantän och krav på sundhetspass för alla ankommande fartyg.19 Kampen mot pesten utvecklades successivt från en lokal till en regional och nationell angelägenhet. År 1647 organiserade den spanska staten isoleringen av hela provinser.20 Då Paris hotades av en epidemi i norra Frankrike år 1668, avvärjdes hotet genom en rigorös kontroll av land- och vattenvägarna mellan Paris och pesthärden.21 1700-talet blev det århundrade då principen med "cordon sanitaire" slog igenom på allvar. Systemet tillämpades i Preussen 1709-1710.22 Danskarna försökte genom avspärrningar tvärs över norra Själland våren 1711 förgäves rädda Köpenhamn från den epidemi, som då grasserade i Helsingör.23 Bättre lyckades de hindra pestens spridning från Själland till de andra öarna. I Syd-frankrike fanns 1720-23 hela system av militärkontroller med som mest mer än 2000 posteringar.24 Längs den österrikisk-turkiska gränsen organiserades en permanent militär "cordon sanitaire" under 1700- och 1800-talen, och då Ryssland drabbades av en pestepidemi 1770-72 upprättade svenskarna en liknande linje längs Finlands östra gräns.25 Avspärrningarna var sällan hundraprocentigt effektiva trots hot om dödsstraff för dem, som smög sig igenom linjerna. Det fanns alltid resande, som av oförstånd eller kall beräkning struntade i bestämmelserna, tog sig förbi kontrollerna och förde smittan vidare.26 I Finland 1771-var-de kringvandrande ryska köpmännen och gränssmugglarna svårast att övervaka. Åtminstone de senare var ju vana vid att obemärkt slinka över gränsen in på finländskt område.27 Magnus Stenbock var guvernör i Skåne, då med början i oktober 1708 alltmer oroande underrättelser anlände från Stockholm om pestens utbredning i Polen och Baltikum.28 Informationen kompletterades med karantänsförord-ningar gällande ankommande farkoster och resande från de besmittade orterna.29 Den 22 september 1710 anlände ytterligare en rapport till Stenbock, i vilken kungliga rådet i gåtfulla vändningar omtalade att man sedan en tid i Stockholm märkt en sjukdom, "som i hastighet bårttagit mången menniskia".30 Det blev under hösten alltmer uppenbart att pesten fått fast fot i Stockholmstrakten, men rådets egen "Förordning om Farsotens hämmande" dröjde. Den är daterad Arboga den 8 november 1710 men presenterades i guvernementskansliet i Malmö först en månad senare, den 8 december.31 Då hade man i guvernementet sedan mer än en månad tillbaka vidtagit åtgärder i enlighet med Stenbocks Pest-ordning. I Skåne hade danskarna vintern 1709-10 gjort ett misslyckat försök att återerövra de förlorade provinserna. För att i görligaste mån förhindra en ny dansk invasion lämnades flera regementen kvar i Skåne efter slaget vid Helsingborg.32 Magnus Stenbock hade därför god tillgång till soldater att sätta in i bevakningen av Skånegränsen, då han proklamerade sin "cordon sani-taire" hösten 1710. Han motiverade sin åtgärd med omsorg om "Hertig-dömet Skånes styrsel, wälfärd och allmänna bästa", samt vikten av arméns "conserverande", på vilken hela rikets välfärd ansågs bero.33 FörebildenStenbocks åtgärd att genom noggrann vakthållning vid gränsen försöka avstänga en hel region från pestsmittan låg helt i linje med tidens internationella tendenser. Militära bevakningskordonger dominerade pestbekämpningen under resten av 1700-talet. Men varifrån fick Stenbock idén till sin Pestordning?Han visade en helt annan handlingskraft och initiativförmåga än kungliga rådet, varför hans förordning knappast kan vara inspirerad därifrån. Tvärtom torde inspirationen ha gått i motsatt riktning. I ett brev daterat den 8 november 1710 kommenterar rådet en skrivelse från Stenbock av den 3 november innehållande hans "af trycket utfärdade, samt där i Gouvernementet publicerade förordning samt till vederbörande commenderade officerare meddelte Instructioner".34 Rådets ursprungliga "Förordning om Farsotens hämmande" daterad Arboga den 24 oktober 1710 gällde åtgärder till skydd endast för Arboga stad, dit kungliga rådet då nyligen hade anlänt från Stockholm.35 Rådets mer rikstäckande "Förordning om Farsotens hämmande" har liksom skrivelsen till Stenbock daterats den 8 november 1710. Dess första paragrafer är nästan ordagranna avskrifter av de fyra första punkterna i Magnus Stenbocks "Pest-ordning". De skiljer sig åt endast i detaljer som till exempel geografiska benämningar och straffsatser.36 Därutöver nämner rådet möjligheten av karantän, vilket saknas i Stenbocks ursprungliga "Pest-ordning". Inspirationskällan för Stenbock kan naturligtvis sökas i hans tidigare liv. Han hade som ung vistats fjorton månader i Frankrike. Där skulle han öka sin kunskap i matematik och i "wackra werldens lefnadsart", som man då trodde måste inhämtas just i Paris.37 Han hade också varit tio år i holländsk krigstjänst. Han kan under denna tid ha hört talas om Paris räddning undan pesten år 1668 och om hur myndigheterna genom att blockera land- och vattenvägarna mellan Paris och de smittade orterna lyckades hålla farsoten borta från huvudstaden.38 Innan Stenbock blev guvernör i Skåne hade han följt Karl XII i fält och i Polen bland annat fungerat som generalkrigskommissarie.39 1706 utnämndes han till guvernör över Skåne, en syssla som han tillträdde i juni 1707.40 Pesten kom till Polen närmast från Ukraina, där förhärjande epidemier omtalas 1703. I augusti 1707 hade smittan nått Krakow. Den vandrade sedan norrut och nådde östersjökusten 1709.41 Stenbock tycks inte ha befunnit sig i några smittade områden, men han kan eventuellt ändå ha kommit i kontakt med pestbekämpningen under sin tid i Polen eller fått rapport om åtgärderna i Preussen 1709-10. I Skåne fanns dessutom några läkare, som kan ha bistått med råd. Guver-nementsmedicus Johan Jacob Döbelius är mest känd. Denne utgav på Stenbocks befallning en skrift om "Tree Inwärtes och ett Uthwärts Pest-Medel". En annan doktor, Lars Braun, hade tidigare varit professor i medicin i Pernau, varifrån han flydde undan ryssen i augusti 1710. Han hade färsk erfarenhet av pesten i Livland, då han den 26 september samma år utnämndes till fält-medicus vid armén i Skåne. Han var "en man av lärdom och erfarenhet" som engagerade sig också i den skånska pestbekämpningen.42 Gissningsvis kan han efter sin ankomst till Skåne ha influerat Stenbock, då denne utfärdat sin "Pest-ordning". Pestvaktens organisation och varaktighet"Grefwe Stenbocks Pest-ordning" är daterad den 28 oktober 1710. Senast den 3 november har den varit klar på tryckeriet, ty denna dag sändes ett exemplar av förordningen till rådet i Stockholm.43 Det går inte att ange exakt datum för pestvakternas upprättande, eftersom något koncept till instruktionerna för dessa inte återfunnits. Ordern till officerarna bör dock ha utgått senast den 28 oktober, ty den omtalas i imperfektum i förordningen.44 Pest-vakterna bör ha intagit sina posteringar senast den första veckan i november 1710. Dessa upprätthölls sedan till våren 1712. Då hade epidemin klingat av i Blekinge, och i Skåne var det aktiv farsot bara i några enstaka byar. Dessutom var riket fattigt och bevakningen kostsam, nästan hundra daler i månaden enligt en uppskattning av kronofogden i Gärds och Villands härader.45 Stenbocks efterträdare som guvernör, Jacob Burenskiöld, gav order om gränsvakternas hävande den 7 april 1712.46Posteringen vid Skräbeån bemannades med en kornett, en kvartermästare, en rotemästare och 15 meniga.47 Besättningen bestod av soldater från Södra Skånska Kavalleriregementet, som rekryterade sina ryttare bl.a. från Gärds och Villands härader. Ryttarna hade utöver bevakningen av ån också till uppgift att vakta stranden mot fientliga danska farkoster och, då pesten vann insteg i byarna i närheten, att vakta besmittade gårdar. De fick långtgående polisiära befogenheter att utan rättegång arrestera, röka och straffa dem ur allmogen som bröt mot någon av de många pestförordningarna. Om läget blev allvarligt kunde det till och med bli tal om att skjuta den mest upproriske "till skräck och warnagel för dhe andra".48 Inför en expedition till en smittad by befalldes, att soldaterna skulle förses med "nödig prasservatie- och Medicamenter" för att i möjligaste mån avvärja den smittosamma sjukdomen.49 Jag har inte funnit några belägg för att soldaterna vid pestvakten smittats av de resande. Däremot uppges flera ha avlidit i samband med vakthållningen runt smittade gårdar i det närbelägna Ivetofta. En dragon i denna by hade fått in farsoten i sitt hus, och ryttarna smittades då de kom dit för att köpa öl.50 Bönderna i de omgivande socknarna skulle förse posteringen med material till rökverket. I takt med att smittan spreds blev uppgiften alltmer betungande för bönderna i de kvarvarande friska byarna. Det var stora mängder enris och ved som skulle köras fram och från skånsk sida gjordes ett par försök att utverka hjälp från Blekingeall-mogen.51 Även tjära, beck, bockhorn, svavel och krut rekommenderades som ingredienser vid rökning på offentliga platser.52  KARTA ÖVER GRÄNSTRAKTERNA SKÅNE-BLEKINGE; Skala 1:400 000 Vägarna inlagda efter Buhrmanns Skånekarta från 1684 samt efter J. Sandströms skiss i Blekingeboken 1973 s. 163. Vesan var en stor grund fågelsjö mellan Gammalstorp och Ysane, som dikades ut på 1800-talet. Dess utbrdning är på denna karta ungefärlig. Villands härad är ett sjörikt område på övergången mellan slätt- och skogsbygd i nordöstra Skåne. På gränsen mot Blekinge reser sig det långsträckta Ryssberget och i häradets norra delar återfinns Västanåberget och Boafallsbacke. Den nutida riksvägen från Karlskrona svänger vid Pukavik i Blekinge söderut mot Listerlandet. Den passerar in i Skåne vid Valje mellan Ryssbergets södra utlöpare och havet. Pestvakten var placerad några kilometer väster därom, där vägen korsade Skräbeån, Ivösjöns avflöde. Flera broar ledde över ån. Den största fanns vid Nybromölla. Nästan hela Ivetofta socken hamnade på det viset öster om avspärrningen. Ryssberget är än idag fattigt på korsande vägar. En bilväg går från Puka-vik över Drögsperyd västerut mot Näsum. Denna var vid 1700-talets början sannolikt bara en "skogsstig". Nästa kommunikationsled gick från Näsum norrut mellan Ryssberget och Boafallsbacke mot Jämshög. Här fanns nästa pestkontroll, en mindre militärpatrull vid Östa.53 Pestvaktens effektivitetPesten grasserade under sommaren 1710 i flottan. De första fallen i örlogs-basen Karlskrona konstaterades officiellt den 2 november.54 Farsoten kom till Villands härad med en båtsman, som hade sin familj i Västanå i Näsums socken.55 Han begrovs den 20 november tillsammans med hustru, nyfött barn och fyra andra församlingsbor. Redan en vecka tidigare jordades två barn hemmahörande på Västanå nr 12, den gård som i övrigt drabbades tidigast. Från slutet av november steg antalet döda raskt i Västanå och farsoten spred sig också till de andra byarna i socknen.56Sjukdomens vidare spridning i häradet kan följas via kyrkoböckerna. På Ivö har någon i efterhand skjutit in ovanför en begravning av den 13 november: "Pesten Begynntes wijd denna tijden". Den l december hade farsoten nått Barum i Kiaby socken. Den första pestbegravningen där ägde rum tio dagar senare. På juldagen dog en piga i Söndraby i Oppmanna socken av grasserande "Pestilentzialisk Siukdom". Även i Vånga och Österslövs socknar steg antalet begravningar under december månad.57 Enligt mantalslängderna från februari 1711 hade ryttaren i Ivetofta Ryttarehus då dött av farsot. I byn Västra Ljungby var två gårdar "ödhe af far-soth". I Gualöv nämns inte ordet "farsot" men sedan föregående mantalsskrivning har tre nummer blivit öde, tre nya änkor och fyra änklingar har tillkommit.58 Att det verkligen rört sig om pesten även i dessa socknar bekräftas av häradets prost i en rapport till viceguvernören i början av juni 1711.59 Socknarna hade drabbats redan i december 1710. Häradshövding Löfgren och generalgevaldiger Segerdahl var två myndighetspersoner som båda bodde i Västra Ljungby socken. Enligt dem hade smittan kommit dit och till Gualöv med soldater ur Livregementet, vilka förflyttats från Västanå, då pesten började grassera där.60 I ett "Ödmiukt Memorial* skrivet den 28 november 1710 omtalas, att "een Ryttare af Östra Wässmanlands Compagnie utj Wästanå inqwarterad skall nu nästlidne löger-dag wara mycket hastigt död, och een af des Camrater redan siuknad".61 Ryttarna avled den 26 november respektive den 10 december 1710. Den förste av de två begrovs den 30 november i Näsum.62 Författaren till memorialet, sannolikt regementschefen Lago Meijendorff von Yxkull, föreslog att de överlevande ryttarna skulle transporteras ut ur de smittade byarna och istället inkvarteras väster om Helgeå. Denna omgruppering var fullbordad på nyåret 1711.63 I samma memorial framfördes förslaget, att Helgeåns strategiska läge skulle utnyttjas. Genom ett flitigt patrullerande längs ån från Smålandsgränsen till utloppet i havet och kontroll av övergångarna, skulle man stänga all kommunikation med de besmittade orterna i Villands härad. Det framgår inte ur källorna, om denna idé genomfördes i praktiken. De evakuerade ryttarna ur Livregementet återvände till häradet under våren 1711 och deltog i bevakningen av smittade byar under sommaren.64 Efter denna genomgång står det klart att Stenbocks "cordon sanitaire" inte utgjort något hinder för pestens lokala spridning. Inom två månader efter försöket att utestänga smittan från Skåne var halva Villands härad drabbat och farsoten väl etablerad "bak linjerna". Vilka faktorer gjorde detta möjligt? För det första: Militär bevakade bara de större vägarna. Båtsmannen som förde smittan från Karlskrona bodde i trakten och bör som ortsbo ha känt till genvägarna tvärs över Ryssberget. Han har sannolikt utnyttjat dessa för att komma snabbare hem och därför inte hejdats av någon pestvakt. För det andra: Vatten förenade på ett helt annat sätt då än idag. En blick i Ivö sockens begravningsbok bekräftar detta faktum. Invånare från Ivö dog i Gualöv och Västanå, och personer från Vanneberga i Västra. Ljungby socken, från Rinkaby, Österslöv och Vånga begrovs på Ivö under epidemin. Sjösystemet fungerade som en öppen transportled för kommunikation och smittospridning. Det var socknarna runt sjöarna som drabbades av den första epidemivågen. För det tredje: Truppförflyttningar kan ha bidragit till farsotens spridning. Klart står att ryttare ur Livregementet hade insjuknat och dött vid d&n tidpunkt då trupperna förflyttades från Västanå till nya kvarter.65 De kan mycket väl ha fört smittan till Gualöv och Västra Ljungby så som general-gevaldigern och häradshövdingen uppgav. Soldaternas räddning undan epidemin prioriterades mycket högt, högre än att hejda farsotens ankomst till ytterligare en bondby. På annat sätt kan man inte tolka sjunde paragrafen i Stenbocks "Ytterligare förordning och anstalt" i vilken stadgades att soldaterna skulle dragas ur de sjuka byarna och förläggas i friska. Hur behandlades ryttarna då de passerade vakten vid Skräbeån? Om det får vi inget veta. Källorna tiger. Kanske blev de rökta och fick några "ligge-dagar" vid ån. Fyrtio dagars karantän, vilket stadgades i rådets förordning av den 8 november 1710, har det att döma av brevens dateringar inte varit frågan om.66 SundhetspassenResande som ville passera vakten vid Skräbeån måste kunna visa pass på att de kom från en sund och frisk ort. Sådana pass skulle utfärdas gratis för resenärer som var berättigade till det. Det var strängeligen förbjudet att utfärda falska pass eller att ta betalt för riktiga pass.67 Officerare, prästerskap, magistrater och civilbetjänter samt adliga godsägare och deras fogdar ansågs bemyndigade att utfärda sundhetspassen.68För att systemet skulle fungera gällde naturligtvis att alla var överens om vad som menades med en "sund och frisk ort". Det var inte alltid fallet. Den 15 juni 1711 omtalade landshövdingen i Blekinge Jöran Adlersteen i en skrivelse till rådet, att inte mer än en fjärdedel av Karlshamn fortfarande kunde anses fri från smittan.69 Men magistraten fortsatte att utfärda sundhetspass. Det orsakade i augusti 1711 protester från Skånesidan. Alla som kunnat visa pass hade dittills blivit insläppta i guvernementet, men nu beskylldes resande från Blekinge för att ha spridit farsoten i Skåne. Magistraten i Karlshamn borde förmanas att inte i fortsättningen utfärda pass till blekingar och kringvandrande västgötar, som uppenbarligen vistats i sjuka orter, ansåg Skytte. Endast guvernementets egna pass skulle i fortsättningen godkännas. Resenärer utan ett sådant fick se fram emot fyrtio dagars karantän.70 I Karlskrona hade sjukdomen sedan epidemin under vintern 1710-11 inte visat sig bland stadens invånare. Däremot grasserade pesten under hela 1711 bland flottans folk, och bland soldaterna som låg inkvarterade i staden härskade sjukdom och nöd. Under vintern 1711-12 erkände landshövding Adlersteen i efterhand att smittan kunde ha funnits i staden. Landsbygden i Blekinge var också hårt drabbad med kulmen under sommaren 1711.71 Rapporter finns bevarade över de resande förbi pestvakten vid Skräbeån under november 1711.72 Dessa visar en så gott som daglig ström av resenärer. 117 fall var man på väg österut in i Blekinge, i 24 fall reste man därifrån. I fem fall framgår riktningen inte klart av notisen. I tre av dessa blev resenärerna rökta, vilket bör betyda att de var på väg in i Skåne. Magnus Stenbocks "Pest-ordning" innehåller ju inga bestämmelser om rökning av resande ut ut Skåne. I ett av fallen uppgavs destinationen vara Stockholm. Varje notis kunde innefatta flera resenärer. Rapporten domineras av svenska höga militärer och personer med anknytning till det polska hovet. Kung Stanislaus Leszczynski bodde med hela sitt hov sedan slutet av september i Kristianstad.73 Den 4 november kom han själv med ett stort följe från Karlskrona. Av lägre militärer omtalas en korpral och fyra ryttare, vilka åtföljde sju vinddrivna danska båtsmän till Blekinge-gränsen. Två fältkommissarier och två underofficerare med vagnsforor får också räknas hit liksom en sergeant och ett par båtsmän på väg från Karlskrona. Inspektor Bering gjorde i Skåne stora uppköp av oxar för flottans räkning. Han reste tillbaka mot Karlskrona den 7 november. Femtio par oxar kom några dagar senare åtföljda av bl.a. sex bönder från Ingelstad i sydöstra Skåne som oxfösare. Ytterligare två oxtransporter omtalas under november. Dessa är de enda tillfällen då bönder nämns i rapporten. En präst passerade den 5 november med sundhetspass på väg till Sölvesborgs pastorat. Endast ett fåtal kvinnor finns noterade, bland dem baron Hans Ankarstiernas fru på resa västerut. Några personer av misstänkt borgerlig härkomst anges också, däribland Jöns Hypoff, en perukmakare och Matthias Öm från Malmö. Rapporten nämner också en dräng, Mårten Knutsson. Om denne reste i egna ärenden eller på uppdrag av någon högre herre framgår inte ur notisen. Resepassen har i huvudsak utfärdats av viceguvernör Skytte, fältmarskalk Stenbock och landshövdingen i Blekinge Jöran Adlersteen. I enstaka fall finns andra undertecknare, huvudsakligen då för folk på väg ut ur Skåne. Av inresande var baron Ankarstiernas fru försedd med två dokument, både landshövding Adlersteens "sundhetspass" och viceguvernör Skyttes "frij pasage". I sexton fall är resepassen daterade. Sex av dessa var gamla då de kom till användning vid pestvakten. Det gällde inspektor Bering, som återvände till Blekinge från sina oxinköp, majoren på väg till Stockholm och baron Ankarstiernas fru. De två senare tycks i förväg ha försäkrat sig om viceguvernör Skyttes resepass. Dessa hade hunnit bli fyra veckor gamla då deras innehavare färdades förbi pestposteringen. Även de oxfösande bönderna reste på gamla handlingar. För den grupp som återvände i slutet av november var passen ännu äldre - hela fyrtio dagar! Det säger sig självt att passen så långt efter utfärdandet knappast gav någon relevant information om det aktuella hälsoläget. Viktigare än datumet har sannolikt signaturen på passet varit -för böndernas del fältmarskalk Stenbock själv. Några av passen innehöll tillåtelse att passera både fram och tillbaka över gränsen. Här följer några exempel på hur olika myndighetspersoner resonerade i passfrågan: Amiral Cornelius Ankarstierna tjänstgjorde vid flottan i Karlskrona men bodde i övrigt på Knutstorp i Kågeröds socken, en bit utanför Landskrona. Den 14 juni 1711 utbad han sig resepass för sin hustru, en dräng och en piga hem till Knutstorp. Amiralen hoppades att de genom passet skulle kunna göra sin resa "uthan någon molest eller uppehåld", helst som ingen smitto-sam sjukdom längre grasserade i Karlskrona. En bonde och en piga från Knutstorp behövde också pass, "emedan de elliest icke utan beswär och drögsmål lare kunna igenom komma".74 I september skickade amiralen hem ytterligare fyra tjänare till Knutstorp med önskan att de "frit och utan hinder må tillåtas att passera". De kom från en "frisk ort" och skulle på resan inte "gå i huusen". I ett friskintyg bedyrade amiralitetsläkaren, doktor Tranasus, att de "inthet med någon smittosamb siukdomb, heller fahr soot are inficerade, heller här uth något smittat huus warit".75 Pesten började sprida sig i Kågeröd i mitten av augusti, och en av de första som dog var den dräng amiralinnan haft med sig från Karlskrona. För säkerhets skull 'begrovs han i backen som ett pestoffer. Samtidigt omtalade amiralinnan att han redan före avresan från K-apiskrona "een rum tijd och några weckor warit siuuklig och opasselig".76 Sannolikt menade hon, att detta talade emot pesten som dödsorsak, eftersom de pestsjuka dog snabbt, oftast redan efter ett par dagars sjukdom. Farsoten grasserade också redan på annat håll i nordvästra Skåne, varför den kan ha kommit till Kågeröd därifrån.77 Det är dock värt att notera, att drängens opasslighet inte utgjort något hinder för utfärdandet av amiralinnans resepass eller passagen förbi pestvakten. Michael Törnflycht var major vid Kungliga Livregementet. Han hade lånat ut hästar och bagage till ett par officerare, som redan var på väg till Karlskrona. De skulle enligt honom inte ta in i någon anstucken gård på vägen. Han önskade en order till pestvakten att sällskapet fritt skulle få passera förbi kontrollen vid tillbakaresan. Törnflycht ansökte också om "rese-pass påå frij skiutz och underhåld" för två fältskärsgesäller, som skulle bege sig från Skåne till flottan i Karlskrona. Majoren kände bara namnet på den ene. För den andre föreslog han, att viceguvernören kunde lämna rum i passet så att det gick att föra in namnet senare.78 Efter denna genomgång bör det stå klart att det fanns många aspekter på begreppet "Sundhetspass". Magistraten i städerna var klart intresserade av att så länge det gick upprätthålla bilden av att man bodde i en sund och frisk ort. I Karlshamn fortsatte man under sommaren att utfärda sundhetspass, trots att pesten skördade offer i stora delar av staden. Karlshamns status av en obesmittad ort var uppenbarligen felaktig. Vad gäller Karlskrona är det svårare att få säkert grepp om situationen framför allt under sommaren 1711. Källorna är motstridiga. Farsoten härjade bland flottans folk, men hur var det egentligen i staden? De höga militärer som utfärdade passen betonade att staden var frisk och sund, men amiralitetsläkaren var försiktigare. Hans formulering kan faktiskt tyda på att det fanns smittade hus även i Karlskrona. Rapporten från pestvakten ger en bild av ganska livlig trafik i båda riktningarna längs stråkvägen mot Blekinge. Men är rapporten fullständig och representativ för resandeströmmen? Den omtalar endast personer som har tillåtits passera förbi pestvakten. Fanns det inga som i avsaknad av giltigt resepass förvisades tillbaka varifrån de kom? Eller fann vakthavande kornett det onödigt att redovisa dessa personer? Kanske har han inte brytt sig om att rapportera denna kategori. Tiggare och lösdrivare var förbjudna att ens lämna sin hemsocken,79 men någon enstaka västgöte eller bonde ute i egna ärenden borde kanske ha funnits med på listan trots den sena och ogästvänliga årstiden. I Magnus Stenbocks förordningar talas hela tiden uttryckligen om "sund-hetspass". Men hur tillämpades detta i praktiken? De enda personer som enligt genomgången ovan uttryckligen varit utrustade med sundhetspass var baron Ankarstiernas hustru, prästen på väg till Sölvesborg och sex sjömän med sundhetspass från Lubeck. I övriga fall heter det "resepass", "frij pa-sage", "förpassning", "bewijs att Pas- och repassera". De ansökningar som skrevs av höga officerare gick också i huvudsak ut på att underlätta passagen förbi gränskontrollen för passens innehavare. Resenärernas hälsotillstånd var av mindre betydelse att döma av uppgiften om drängen på Knutstorp. Han var ju sjuk redan före avresan från Karlskrona. I samband med pestepidemier kan läget skifta mycket snabbt, och ett fyra veckor gammalt pass återger därför knappast den aktuella verkligheten i av-reseorten eller innehavarens hälsotillstånd. Trots denna insikt, som bör ha varit uppenbar även på 1700-talet, godtogs tre pass av minst denna ålder utan protester. Viktigare har antagligen varit att de bar viceguvernör Skyttes och fältmarskalk Stenbocks namn. Systemet med sundhetspass så som det tillämpades under hösten 1711 kan mot denna bakgrund också ses som ett sätt för myndigheterna att kontrollera resandeströmmen och framför allt att inskränka antalet resenärer tillhörande de lägre samhällsklasserna. Det bör för dem ha varit mycket svårt att utverka pass från viceguvernör Skytte eller fältmarskalk Stenbock. Anhöriga till höga officerare och framför allt folk som reste i militära ärenden hade betydligt bättre möjligheter att ordna pass, som underlättade färden genom nålsögat. Det gällde även då resan utgick från Karlskrona, vars status som en frisk och sund ort tidvis måste ha varit tvivelaktig. Behandlingen av de resandeI andra punkten av "Grefwe Stenbocks Pest-ordning" talas om hur de resande skulle låta noga röka sina kläder, sitt bagage och allt annat som de kunde ha med sig, innan de blev insläppta i Skåne. Men de resande själva? Tolkar man förordningen bokstavligt står det faktiskt inget om rökning av människor. Men hur röker man kläderna utan att röka personen som är klädd i dem? Beordrade man de resande att klä av sig? Frågorna hopar sig och källorna ger endast sparsamma svar.Från Göinge omtalas att rökningen kunde ske i befintliga badstugor, men där inga sådana fanns skulle man vid vaktställena upprätta "wähl tätte giorde hyttor af Rijs eller annat" för rökning av misstänkta resenärer.80 Lämpliga ingredienser till "rökverket" var bland annat tjära, beck, harts, malört, enris, salpeter och svavel. Liggedagarna skulle enligt Stenbocks "Ytterligare Förordning och Anstalt* tillbringas "på en sund Ort i närmaste Negden", men hur detta skulle kombineras med rökningen vid pestvakten får man inte veta.81 I rapporterna från november 1711 omtalas rökning i flera fall. Jöns Hypoff, som via sin broder utverkat Skyttes tillåtelse att passera Skånegränsen, fanns sedan nästan trettio dagar "widh rööken". I övriga fall varierade rökandet från mindre än en dag till som mest åtta dagar.82 Proceduren nämnes över huvud taget inte i samband med höga svenska och polska officerare och ämbetsmän.83 Enda undantaget var polske sekreteraren Urbanowski, vilken kom med vin och specerier från Danzig den 30 november. Han blev "behörigen rökat och sedan passerat". En kapten fick också stanna över natten i väntan på klartecken från Skytte att han fick resa vidare. Underofficerare och meniga hade det inte lika lätt.84 De blev vanligen kvarhållna och rökta i sex till åtta dagar. Undantaget här utgjordes av korpralen med sina fyra ryttare, vilka bara hade varit vid Blekingegränsen och vänt. De blev som Urbanowski rökta och fick fortsätta samma dag. Den 29 november passerade ett sällskap bestående av sju personer; generalkrigs- och fältkommissarie, general- och fältauditör, major, generalkrigsfiskal och kammarskrivare. De behandlades på samma sätt som Urbanowski, korpralen och ryttarna. Efter behörig rökning tilläts de resa vidare.Perukmakaren från Malmö och baron Ankarstiernas fru hade båda passen i ordning och inga bekymmer med passagen. Däremot blev "H:Secreterarens EnkeFruu Eleonora Wik" med syster och ett litet barn enligt beslut av viceguvernör Skytte kvarhållna och rökta i åtta dagar. Möjligen saknade de pass vid ankomsten till vakten. De oxfösande bönderna reste i krigsmaktens tjänst och på pass utfärdade av fältmarskalk Stenbock. De fick ett tämligen milt mottagande. En del av dem blev rökta på återfärden. Alla fick fortsätta samma dag. Flera resenärer omnämnes både före och efter novemberrapporten. Några exempel: Organisten från Karlshamn, Zacharias Holmberg, blev uppehållen "wid röökwärket" i tre dygn, då han kom resande med passet i ordning i slutet av januari 1711.85 Fru Ida Silfwerschöld och hennes följe var alla försedda med behörigt sundhetspass från Karlskrona, då de anlände till pestvakten i september 1711. Kornetten ville inte släppa förbi henne med en gång, men han skyndade på ärendet. "I hast af Posten wid Årup" skickades sundhetspasset samma dag vidare till viceguvernör Skytte.86 (Årup är ett säteri beläget strax intill Skräbeån.) I slutet av augusti 1711 anlände till posteringen tre militärer, vilka hade flytt från ryssen. De var friska och sunda och reste på kronans bekostnad. Då de varit en vecka vid vakten, skrev kometten till viceguvernören för deras del. Svaret blev positivt. De fick resa vidare.87 Annorlunda gick det för den underofficer och de två soldater ur överstelöjtnant Stöhrs bataljon, som för sin bräcklighets skull skickades från flottan "till deras qwarter uti Christianstadh". De sändes tillbaka samma väg de kommit. Landshövding Adlersteen klagade, men beslutet stod fast. Viceguvernören i Skåne vägrade ge dem inresetillstånd.88 Tre timmermän från Halmstad röktes dagligen i över en månad enligt viceguvernörens instruktion. De reste på kronans bekostnad. Gissningsvis var de på hemväg från flottan, där ju farsoten grasserade.89 Två fattiga fiskarpojkar anlände till posteringen den 7 oktober. De var hemskickade från flottan i Karlskrona och hade efter två veckor "wijd rökwackten" inget att leva av. En apotekaregosse på väg till Malmö klagade också över sin stora fattigdom, vilket gjorde det svårt för honom att klara de anbefallda "liggedagarna".90 Källan nämner inte hur länge fiskarpojkarna och apotekaregossen blev kvarhållna. Fyrtio dagars karantän kunde det inte vara, ty några veckor senare då novemberrapporten började hade de rest vidare.91 I februari 1712 var det aktuellt att förflytta resterna av generalmajor Schommers styrkor från Blekinge in i Skåne. Regementet var hårt åtgånget av pesten, men nu var farsoten definitivt på retur i Blekinge. Tre dagars rökning vid pestvakten borde räcka, tyckte den nye guvernören Burenskiöld.92 Traktens bönder besökte möllorna längs Skräbeån för att få sin säd mald. Arrendatorn av Skräbe mölla klagade redan i mars 1711 över minskande inkomster på grund av soldaternas behandling av bönderna. Trots riktiga sundhetspass måste de lösa sig med penningar, om de ville undgå att bli släpade fram till röken. De blev så illa hanterade, att de hellre körde längre sträckor till andra kvarnar för att få sin säd mald.93 Kornetten vid pestvakten såg inte oväntat tvärtom på saken. Han föreslog i augusti 1711 en förstärkning av vakten för att få alla de kvarnsökande att anmäla sig vid posteringen. Först efter en kontroll av sundhetspasset och rökning av bonden själv skulle denne få fara vidare till någon av kvarnarna längs ån.94 En möllarehustru från Blekinge hade av pestvakten förbjudits att hämta nya kvarnstenar i Ignaberga, en ort belägen ett par mil väster om Kristianstad. Vi får tyvärr inte veta när och var hon blev hindrad eller om hon hade sundhetspass. Hennes förklaring till att stenarna stod kvar månad efter månad accepterades, då tvist om äganderätten uppstod, utan invändningar av tingsrätten.95 Det kan betyda, att fler än hon haft resesvårigheter och att rättens ledamöter kände till fenomenet. Vid pestvakten var det således skillnad på folk och folk. Det går nästan att göra en rangrulla efter hur resenärerna behandlades vid vakten. Rökning nämns endast i undantagsfall i samband med högre svenska och polska officerare och ämbetsmän. Denna procedur tycks ha varit avsedd i första hand för bönder, båtsmän och lägre militärer. Sällskapet med auditörer, kommissarier och generalkrigsfiskal får sägas inta en mellanställning. Framför allt bönder, vilka färdades till kvarnarna längs ån, har betraktats med stor misstänksamhet. Spannmålshantering uppgavs ofta som orsak till pestens ankomst till en by, varför misstänksamheten till viss del kan anses berättigad. De oxfösande bönderna blev bättre behandlade, trots att de varit så långt iväg som i Ronneby. De reste ju i kronans ärenden utan spannmål i bagaget och åtminstone en del av dem slapp troligen rökningen under återfärden. Höga officerare och ämbetsmän har oftast kunnat resa förbi posteringen utan något längre avbrott. Detsamma tycks ha gällt för borgare och finare damer med passet i ordning. För övriga resenärer tycks "liggedagarnas" antal ha influerats av en rad faktorer. Endast i två fall kan det dokumenteras en karantänstid på trettio dagar eller mer. Det ena fallet gällde Jöns Hypoff. Han reste i egna ärenden och kom möjligen från den smittade staden Karlshamn.96 De tre timmermännen låg vid röken på kronans bekostnad och viceguvernörens befallning. Motivet för den långa karantänstiden måste i deras fall ha varit starkt och kan förklaras, om de kom direkt från pesthärden på flottan. I flera fall har tiden vid rökvakten avkortats betydligt. Det motiverades ibland med att kostnaderna för kronan kunde bli höga vid långvarig karantän eller att resenären fortfarande efter någon vecka vid pestvakten var frisk och sund. Fattiga individer som beordrats ut på resa av militära orsaker behandlades också med viss välvilja. De kunde ha svårt att livnära sig, om ligge-dagarna blev för många. Ett helt regemente kunde man inte heller hålla kvar för länge vid röken. De enda som uttryckligen inte fick resa in i Skåne utöver möllarehustrun var soldaterna ur överstelöjtnant Stöhrs bataljon. Denna bestod av tyska legoknektar, som gått i svensk sold i samband med slaget vid Helsingborg. De hade därefter varit inkvarterade i Kristianstad, där de gjort sig mäkta impopulära och orsakat mängder av klagomål från borgarna.97 Magistrat och viceguvernör har sannolikt med glädje betraktat deras avmarsch till flottan och inte alls velat se Kristianstad som deras "ordinarie kvarter". Att släppa in sjuklingarna kunde skapa ett farligt prejudikat för bataljonens inkvartering efter vistelsen på flottan. Det kan förklara viceguvernörens agerande. Genom pestvakten kunde myndigheterna i Skåne själva välja vilka personer man ville släppa in över gränsen. Man valde också vilka varor som släpptes ut. Det fick en köpman från Karlshamn erfara, då han vårvintern 1712 gjorde landköp i Skåne för amiralitetets räkning. Han fastnade i gränskontrollen på återresan. I guvernementet tyckte man att varorna behövdes bättre till armén i Skåne. Köpmannen fick behålla sina varor, men i fortsättningen fick inget föras ut ur Skåne utan tillåtelse.98 Brott och straffVill man få en förordning åtlydd måste man ha regler för hur man ska behandla dem, som bryter mot förordningen. Straffet måste vara tillräckligt avskräckande för att presumtiva lagbrytare ska hålla sig på den smala vägen. Om en förordning betraktas som meningslös eller kraftigt inkräktar på folks vanor måste sanktionerna vara desto kraftigare för att ge önskad effekt. I Stenbocks första "Pest-ordning" preciserades endast att den som smög sig in i hertigdömet skulle fängslas och undergå "Höga öfwerhetens rättmätiga straff". Från och med augusti 1711 blev det åtminstone i teorin en annan ordning. Den som ertappades med att på olovliga vägar ta sig in i Skåne förklarades vara fågelfri och fick saklöst skjutas ner."99 Men ett skott genom huvudet var en drastisk lösning och ryttarna vid vakten led brist på ammunition.100 Teori är en sak, praktik en helt annan. Några exempel: Bonden Åke Jepson från Ivetofta "practiserade sig förbi wachten" till den besmittade orten Gualöv under vårvintern 1711. Han blev fastlagen av pest-vakten och väl rökt i drygt en veckas tid. Prästen i socknen gick i god för honom, varefter han blev frisläppt för att sköta vårbruket. Straffet för förseelsen skulle utmätas på nästföljande sommarting, ett ting som för farsotens skull dock blev inställt.101Möllaren vid Bromöllan, Lasse Månsson, red samtidigt "twärt öfwer Strömen och wachten förbi)" till Hörby på Listerlandet för att begrava sina föräldrar, som avlidit i pesten. Han blev gripen och rökt vid återkomsten. Även för honom erbjöd sig prästen att gå i borgen, men denna gång tyckte viceguvernören att möllaren skulle överlämnas till länsmannen och hållas i fängsligt förvar.102 Han blev så småningom utsläppt och orsakade under sensommaren vakthavande kornett mycken förargelse. Hans kvarn var nämligen belägen strax efter Ivösjöns utlopp i Skräbeån. Kornetten rapporterade hur möllaren "sig understor för des ohlfiske och annor privat nytta, demma dammen hos sig, att åen blifwer nästan tor". Folk kunde nedströms fritt ta sig över åfåran förbi vakten.103 Möllaren gjorde ytligt sett inget brottsligt, ty ålfiske var en viktig inkomstkälla för honom.104 Kornetten upplevde dock uppenbart hans agerande som provokativt. Även över Ivösjön var trafiken livlig. Många bud gick under sommaren 1711 mellan Ivö och fastlandet. Slutligen flyttade en hel familj över från Åby i Ivetofta socken till Ivö, där pesten då ännu grasserade.105 Resorna över sjön har inte givit några spår i källorna i form av protester från pestvakterna. Då kung Stanislaus passerade med sitt hov i september 1711 lyckades en okänd officer ta sig förbi gränskontrollen. Han påstod sig vara medlem i kungens svit. Två "qwinfolck" som samtidigt försökte smita över bron blev ertappade och visades tillbaka.106 Nästa gång kungen passerade västerut slöt sig en express från överstelöjtnant Stöhr till kungens svit. Rapporten nämner inte om expressbudet hade passet i ordning. Kanske var det inte nödvändigt. Han reste ju tillsammans med polske kungen, vars tillåtelse att passera vakten inte ifrågasattes.107 Då de polska hovfunktionärerna reste på egen hand måste även de kunna visa upp giltigt pass. Ryttmästaren Kortfelt och sekreteraren Biber hade inte ordnat denna detalj, då de den 9 november anlände på väg till Karlskrona. Då de anropades av vakten svarade de med otidiga ord och hänvisade i övrigt till sin status som den polske kungens sändebud. Vakthavande officer hade inte mycket att välja på. Han släppte ut dem ur Skåne men skickade samtidigt en rapport till viceguvernör Skytte med förfrågan gällande polackernas återfärd. Visa av erfarenheten hade dessa dock sina papper i ordning då de återvände.108 Redovisade överträdelser mot förordningen är inte många. Det är svårt att säga om de ger en rättvisande bild. Intrycket man får är att lokalbefolkningen har haft liten förståelse för det meningsfulla i förbudet att passera Skräbeån. Samtidigt har Ivösjön lockat med utmärkta kommunikationer över vattnet. De straff som utdelats har sannolikt inte verkat avskräckande. För personer med militär anknytning lyckades det bättre än för kvinnorna att ta sig förbi posteringen i samband med uppståndelsen vid kung Stanislaus passage. Skyttes hotelser om ett skott för huvudet sattes inte i verket i samband med dessa försök. Inte heller blev någon nedskjuten av dem som enligt kornetten skulle ha promenerat över den torrlagda åfåran i samband med bromöllarens "ålfiske" - om nu någon verkligen försökte. Beslutet att förklara den fågelfri som smög sig förbi vakten in i Skåne bör sannolikt i första hand betraktas som en åtgärd för att avskräcka resenärer från dylika tilltag. Endast ett dödsfall med anknytning till pestvakten finns dokumenterat. Det ägde rum redan vintern 1710-11, då en dräng som tjänade i Årups mölla blev ihjälstucken av vakten.109 Skyldig till detta dåd var troligen en sekundlöjtnant vid Södra Skånska Kavalleriregementet, om vilken det senare noterades att han under kommendering på pestvakt vid Skräbe mölla "föröfwat een Exces, hwar på han taget flychten".110 Dådet var inte sanktionerat från högre ort och har inget med "fogelfrij" - deklarationen att göra. Smitta och social tillhörighetOlika personer bemöttes olika vid pestvakten beroende på social ställning och möjligheten till kontakter med samhällets makthavare. Källmaterialet är begränsat och kan naturligtvis inte ge en fullständig bild. Följande "omhändertagandenivåer" kan dock urskiljas:
Denna inställning var säkert grundad på erfarenhet. Man visste att smittan lätt häftade vid spannmål och textilier. Italiens tiggare och de skånska bönderna levde i andra sociala miljöer än kardinaler och höga officerare. De förra kom lättare i kontakt med svartråttor, loppor och annan ohyra och smittades då också i större utsträckning av de sjukdomar som denna ohyra förmedlade. Skillnaden i "farlighet" var därför säkert verklig. Den finns också belagd genom nutida studier av dödligheten inom olika yrken i till exempel Stockholm under 1710-1711 års epidemi.111 Textilhantverkare, speciellt linnevävare, drabbades betydligt hårdare än vissa grupper av läderhantverkare. Hovslagarna, som arbetade i stallmiljö, dog i större utsträckning än andra metall-hantverkare. Hökarna uppvisade ett högt antal döda medan handelsmännen, en av de mer välsituerade borgargrupperna, hade utomordentligt låga dödstal. Lärfts- och linnekrämarna drabbades också hårt. En allvarlig invändning riktades redan i samtiden mot tillämpningen av Stenbocks Pest-ordning. ". . . det står fast som ofwan mälte förfahrenhet wist, at en Ryttare så wähl smittar som en bonde", menade generalgevaldiger Segerdahl i juli 1711.112 Han protesterade kraftigt mot tilltaget att förflytta ryttare från de värsta pestorterna till friska byar och hus. Var det inte just genom en sådan omgruppering av ryttare från Näsums socken, som smittan kommit till Västra Ljungby och Vanneberga förliden vinter? Och nu var det aktuellt med liknande truppförflyttningar. Han undrade vad det var för mening med vakthållningen och försöken att skydda de friska byarna om man blev påtvingad smittade ryttare från annat håll. Uppgiften låter otrolig men är inte osannolik. Den stämmer med direktiv givna i Magnus Stenbocks "Ytterligare förordning och anstalt" den 28 november 1710.113 Soldaterna skulle "wid högsta Straff tillgiörande, utan dät aldraringaste drögsmåhl, begifwa sig med sine Munderingar ifrån den Gård eller By, uti hwilken något Tecken till Siukdommens itändande förspörjes, och draga sig till någon annan By, som Sund och frisk är". Samma andemening återfinnes också i ett brev från Stenbock som nyutnämnt kungligt råd till viceguvernör Skytte i april 1711.114 De meniga soldaterna var inkvarterade hos bönderna. De delade allmogens sociala miljö och med den förknippade smittorisk. De var inte immuna mot farsoten men behandlades med välvilja vid pestvakten. Krigets behov gavs företräde framför pestbekämpningen och kan ha bidragit till farsotens spridning. Sammanfattande diskussionStenbocks åtgärd att hösten 1710 stänga Skånes gränser mot den annalkande pesten var helt i linje med dåtidens modernaste idéer om epidemibekämp-ning. Den är det tidigaste kända exemplet i Sverige på att man genom avspärrningar vid gränsen försökte rädda en hel region undan pestens härjningar. Den genomfördes innan farsotens ankomst till Blekinge var känd. Flera regementen hade lämnats kvar i Skåne efter danskarnas invasionsförsök. Omsorgen om truppernas hälsa var av stor betydelse för Stenbock, ty "eij allenast dätta Landets förswar, utan och hela Rijksens Wählfärd till en an-seenlig dehl beror på denne här wistande Armeens Wällstånd".115 Denna omsorg om armén bör ha varit ett viktigt motiv för Stenbock, då han genomförde sin "Pest-ordning".Som god administratör bör Stenbock ha haft en allmän kunskap om pest-bekämpning. Han har sannolikt också influerats av den från Livland nyss anlände doktor Braun, nyutnämnd fältmedicus vid armén i Skåne. Stenbocks "Pest-ordning" har i sin tur starkt påverkat rådets "Förordning om Farsotens hämmande". Stenbocks "cordon sanitaire" bestod av gränskontroller strategiskt utplacerade längs huvudvägarna. Arméns närvaro medförde att tillgången på soldater var riklig och att dessa kontroller kunde bemannas med ryttarevakt. De kompletterades vid mindre vägar med allmogevakt. Redan efter två månader hade pesten fått fast fot i nordöstra Skåne. Den spreds dels via sjösystemet, dels via soldatförflyttningar. Trots att kedjan var genombruten behölls gränskontrollen i ytterligare nästan ett och ett halvt år. Den hävdes först i april 1712, då epidemin i Blekinge hade ebbat ut och även i Skåne - åtminstone för tillfället - "mäst stannat*. Åsikten framfördes också att pestvakterna kostade mycket pengar samt att posteringarna inte utgjorde något hinder för sjukdomens insmygande "i fall han i Blekingen woro".116 Det borde man ha kunnat konstatera långt tidigare men hade ändå valt att behålla vakten, kanske på grund av att den samtidigt skulle bevaka stranden mot fientliga danska farkoster. Manskapet användes också för andra uppgifter i grannskapet. Dessutom fick guvernementet genom pestvakten en utmärkt kontroll över strömmen av resande och varor längs huvudvägen mot Blekinge, och man hade möjlighet att vägra oönskade personer inresetillstånd. Fram till augusti 1711 tycks man i stort sett ha godtagit de sundhetspass, som utfärdats av olika myndighetspersoner. Sjukdomen spred sig under sommaren till flera socknar i Kristianstadstrakten, officiellt på grund av resenärer som fått sina pass på falska premisser. I flera fall var det dock fråga om lokal spridning av epidemin.117 Anklagelsen resulterade i en kraftig skärpning av kontrollen, som i princip omöjliggjorde resor förbi posteringen vid Skräbeån för dem ur samhällets lägre skikt som färdades i andra än militära ärenden. Det bör ha varit mycket svårt för personer ur denna kategori att erhålla guvernementets sundhetspass. Om det händelsevis lyckades, måste den resande dessutom ha resurser att klara av trettio till fyrtio dagars karantän och rökning vid vakten. De bönder som färdades i kronans ärenden blev däremot förhållandevis välvilligt behandlade vid vakten. För samhällets övre skikt var pestvakten ett irriterande hinder på resan. Passen tycks för resenärerna ur denna grupp främst ha varit till för att underlätta passagen, inte förrän i andra hand bevisa ägarens eller avreseortens hälsotillstånd. Strömmen av resande bestod också till stor del av officerare och ämbetsmän i olika militära uppdrag. Med hot om gruvliga straff för dem som bröt mor pestförordningarna tycks man ha fått dem åtlydda åtminstone i anslutning till Skräbeån. Kommunikationerna över Ivösjön var däremot svåra att kontrollera, och det går naturligtvis inte att uttala sig om hur avspärrningen har fungerat längs övriga delar av Skånegränsen. Skyttes hot om omedelbar exekution har sannolikt varit avsett att fungera främst i avskräckande syfte. Jag har inte funnit några belägg för att hotet har verkställts. Olika samhällsklasser betraktades som olika farliga ur smittosynpunkt. Denna uppfattning hade en reell bakgrund. Textilier och spannmål var speciellt kända för att kunna föra smittan med sig, och folk som dagligen hanterade dessa bör ha löpt större risk att insjukna under en pestepidemi. Fattigt folk och tiggare var också fruktade som bärare av smittan. De levde under eländiga villkor och bör ha kommit i god kontakt med råttor och loppor. Krigsmaktens behov prioriterades mycket högt, vilket inte är ägnat att förvåna, eftersom Sverige var ett land i krig. Mindre än ett år före pestens ankomst hade Magnus Stenbock framgångsrikt bemött ett danskt försök att återta Skåne. Åtgärder till soldaternas skydd och säkerhet kunde ibland vidtagas på bekostnad av epidemibekämpningen. Det var enligt generalgevaldiger Segerdahl vad som hände i december 1710, då sjuka ryttare förflyttades från Västanå till obesmittade byar väster om Skräbeån. De inkvarterade soldaternas räddning undan smittan var viktigare än att genom en strikt tillämpning av "Pest-ordningen" begränsa epidemins spridning. En upprepning av proceduren med truppförflyttningar från sjuka till friska byar hotade under sommaren 1711. Enligt Stenbocks instruktioner i november 1710 skulle soldaterna för att undgå smittan så fort något tecken på sjukdomen visade sig i en by bege sig därifrån till andra friska byar. Farsoten var fruktad. "Den aldra högste beware både Land och Armée för den samma!"118 Omsorgen om arméns väl har säkert varit en mycket starkt bidragande faktor till att Magnus Stenbocks "Pest-ordning" över huvud taget kom till. NOTFÖRTECKNING1) "Grefwe Stenbocks Pest-ordning", (Ystad den 28 October 1710) är tryckt i S. LOENBOM, Kongl. Rådets och Fält-Marskalkens Herr Grefwe Magni Stenbocks lefwerne, del 1-4 (Stockholm, 1757-1765) del 2, s. 282-286. Se särskilt §§ 1-4 samt § 8.2) Förordningen är tryckt i A. A. STIERNMAN, Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar etc., angående Sweriges rikes commerce, politic och oeconomie uti gemen; ifrån åhr 1523 in til närwarande tid, del 6 (Stockholm, 1755) Se s. 29. Se också PER-GUNNAR OTTOSSON, "Fighting the Plague in 17th- and ISth-Century Sweden* i Society, Health and Population During the Demographic Transition, (Ed.: A. Brändström & L.-G. Tedebrand, Umeå, 1988) s. 314-316. 3) MAGNUS STENBOCK, oYtterligare Förordning och Anstalt huruledes Wid den smittosamme Fahrsotens annalkande skall uti Hertigdömet Skåne förfaras, och om de måhl, som, till at genom Guds Nåd, hemma och afwärja Siukdommens wijdare Utbredande, kunne nödige finnas*, (Malmö den 28 Novemb: Åhr 1710), (Lund, 1710) Se §§2 och 4. Förordningen finns i C. G. Weibulls samling, F 6:4, LLA. 4) SkGKa, A 1:52, Aug s. 104, LLA. 5) MAGNUS STENBOCK, "Förnyade Påminnelser At genom Guds Nåd hindra den bekante Fahr-sotens beklagelige Utwidgande i Hertigdömet Skåne", (Böringe den 7 Octobr: Anno 1711), (Lund, 1711) se §§ 3-t. C. G. Weibulls samling, F 6:4, LLA. 6) Vakten vid Margretetorp nämns i förbigående i ett brev från befallningsman Brandt i Luggude (SkGKa, DII a: 18, s. 1243). Förhållandena vid Loshult beskrivs bland annat i två brev från Justus Wejer, vakthavande officer vid denna postering (SkGKa, D III a: 15, s. 581-584). En större kontroll bör också ha funnits vid Markarydsvägen. 7) O. T. HULT, "Pesten i Sverige 1710", Hygienisk Tidskrift, Band VIII-1915 (Stockholm, 1916) s-79-192.Se här s..l56. 8) SkGKa DIII m:5, brev från mantalsskrivaren Erich Swahn, 15/6 1711, LLA. 9) HULT, aa, 1916, s. 166 f. o 171 f. Se också ULF HÖGBERG, Svagårens barn (Stockholm, 1983) s. 206. 10) PER-GUNNAR OTTOSSON, Pestskrifter i Sverige 1572-1711, Universitetet i Linköping, Tema Hälso- och sjukvården i samhället, SHS 7, (Linköping, 1986) s. 58-61. 11) ANN G. CARMICHAEL, Plague and the Poor in Renaissance Florence, (Cambridge, 1986) s. 108 ff. 12) CARMICHAEL, aa, s. 111. 13) CARMICHAEL, aa, s. Ill f. 14) CARLO M. CIPOLLA, Public Health and the Medical Profession in the Renaissance, (Cambridge, 1976) s.28, s.47f. 15) CIPOLLA, aa, s. 39 o 43. 16) CARMICHAEL, aa, s. 121-126. Olika samhällsklasser levde i skilda sociala miljöer. Om fattiga och tiggare kom i större kontakt med smittospridarna, råttorna och lopporna, hade de också lättare för att insjukna i pesten. Det kan förklara, varför de upplevdes som farligare. 17) JEAN-NOEL BIRABEN, Les hommes et la peste en France et dans les pays européens et méditerranéens, del 1-2, (Paris, 1975-76) Se del 2, s. 88-90. 18) PAUL SLACK, The Impact of Plague in Tudor and Stuart England, (London, 1985) s. 221. 19) OTTOSSON, aa, 1988, s. 312 o 315. Se också STIERNMAN, aa, s. 2 f. 20) BIRABEN, AA, del 2, s. 106. 21) ANDREW P. TROUT, "The Municipality of Paris confronts the Plague of 1668", Med. Hist. 17(4); 1973, s. 418-423. Se s. 418ff. 22) BIRABEN, aa, del 2, s. 106. 23) F. V. MANSA, Pesten i Helsingör og Kiöbenhavn 1710 og 1711 (Köpenhamn, 1854) Se s. 57 f., 71 f. o 235 f. 24) BIRABEN, aa, del l, s. 248. 25) OTTOSSON, aa, 1988, s. 318. 26) MANSA, aa, s. 71. BIRABEN, aa, del l, s. 249 f. 27) Oscar NIKULA, Augustin Ehrensvärd (Helsingfors, 1960) s. 493. 28) SkGKa, D II b: 15, s. 70, DII b: 16, s. 73 o 84 samt DII b: 17, s. 47 o 73, LLA. 29) Se STIERNMAN, S. 3 O 23 f. (Karantänsförordningar 25/8 1709 o 2/9 1710). 30) SkGKa, DII b: 17, s. 79, LLA. 31) Idem, s. 98. STIERNMAN, S. 28-35. (Förordning om farsotens hämmande 8/11 1710). 32) KARL ENGHOFF, Tillståndet i Skåne under Magnus Stenbocks guvernörstid år 1707-1711 (Lund, 1889) s. 62. 33) Se inledningen till "Grefwe Stenbocks Pest-ordning". (LOENBOM, aa, del 2, s. 282-283). 34) SkGKa, DII b:17, s.91,LLA. 35) STIERNMAN, S. 24-27. 36) STIERNMAN, S. 28 f. "Grefwe Stenbocks Pest-ordning", §§ 1-4 och § 8. 37) LOENBOM, aa, del l, s. 16 ff. 38) TROUT,aa, s. 419-421. 39) ELGENSTIERNA, Svenska adelns ättartavlor, band VII (Stockholm, 1932) s. 577. 40) Se LOENBOM, aa, del l, s. 51 f. o 105 ff. (Utnämningen ägde rum den 6/6 1706 och gällde retroaktivt från den 27/12 1705). 41) HULT, aa, 1916, s. 95. 42) STURE BOLIN, "Pesten i Skåne", Ale, 1963:3, s. 33-41. Se s. 37. Svenskt Biografiskt Lexikon, (Stockholm, 1926). Se "Braunerskiöld", s. 128 o 133-134. (Citat s. 133). Se också brev från Lars Braun i Ericsbergsarkivets autografsamling, vol. 33, RA. 43) SkGKa, DIIb:17, s.91, LLA. 44) "Grefwe Stenbocks Pest-ordning", § 8. 45) SkGKa, D II a: 19, s. 1267, LLA. 46) SkGKa, A I: 53, Apr. s. 63, LLA. 47) SkGKa, D III a: 15, s. 1225, LLA. 48) SkGKa, D III a: 15, s. 624, s. 662 o s. 1007 f. samt SkGKa, A 1:52, Sept. s. 2, LLA. 49) SkGKa, D III a: 15, s. 40 och 45, LLA. 50) Renov. dombok, Villands härad, 12/10 1711, GHA. Mönstringsrullor, Södra Skånska Cavalleriregementet, 8/8 1711 och 21/10 1713, KrA. 51) SkGKa, D II a: 18, s. 1064-65 samt A 1:52, apr. s. 71, LLA. 52) COLLEGIUM MEDICUM: Kort Underrättelse huru man sig förhålla skal, när Gud Land och Rike med en grymm Pestilentialisk Fahrsoot straffa täckes (Stockholm, 1710) s. 11. 53) Den omtalas i Carlqvists brev 8/2 1711; LDA, F III: 8, LLA. 54) HULT, aa, 1916, s. 152. SkGKa, D III a: 14, s. 101, LLA. 55) SkGKa, D III k: 7, brev frän Leopold 26/11 och Bagge 30/11 1710, LLA. 56)Sammanställning av uppgifter frän Näsums sockens ministerialbok, LLA, samt mantals-längder. Kammararkivet, RA. 57) Ivö, Kiaby, Oppmanna, Vånga och Österslövs socknars begravningslängder, LLA. 58) Mantalslängder, Villands härad. Kammararkivet, RA. 59) SkGKa, D III a: 15, s. 967-968, LLA. 60) SkGKa, D III a: 15, ss. 806 och 810, 809, LLA. 61) Livreg.t.häst; Reg.exp.;Areslöf d 28/11 1710, KrA. 62) Kongl. Lifregementets mönstringsrulla, oktober 1711, KrA. Begravningslängd frän Näsum socken, LLA. 63) Livreg. t. häst; Reg. exp.: Areslöf d 28/11 1710 och Maltesholm d 4/1 1711, KrA. 64) Se t.ex. SkGKa, A I:52, Juni s. 135, LLA. 65) Se not 60 t.o.m. 62! 66) Se not 63! Det är högst tvivelaktigt om rådets förordning hade hunnit anlända till Skåne, då förflyttningen föreslogs den 28/11. Mellan detta datum och den 4/1, då förflyttningen var fullbordad, går det bara högst 37 dagar. 67) Se Stenbocks " Ytterligare Förordning och Anstalt. . .", §4. 68) Se Stenbocks "Förnyade påminnelser ...",§ 3. 69) O. T. HULT, "Några anteckningar om pesten i Blekinge och på örlogsflottan 1710-1711", Tidskrift i Sjöväsendet, 1915, s. 371-393. Se s. 387 o 382. 70) SkGKa, A 1:52, Aug. s. 104 o 108, LLA. 71) HULT, aa, 1915, s. 382 ff. o s. 387. SkGKa, D III a: 16, s. 99, LLA. 72) SkGKa, D III a: 15, s. 653-655 samt s. 1225, LLA. 73) KARL ENGHOFF, Kristianstad 1614-1914. Historisk festskrift. (Lund, 1914.) Se s. 243. 74) SkGKa, D III a: 15, s. 1012, LLA. 75) SkGKa, D III a: 15, s. 629 f., LLA. 76) LDA, F III: 8. Brev från Margreta Sparre, 28/8 1711, LLA. 77) BOLIN, aa, s. 36. 78) SkGKa, D III a: 15, s. 483 o 486, LLA. 79) Se Stenbocks "Ytterligare förordning och anstalt...", §6. 80) SkGKa, D II a: 18, s. 1141, befallningsman Ohlman i Göinge i norra Skåne. LLA. 81) Se Stenbocks "Grefwe Stenbocks Pest-ordning" § 7 samt "Ytterligare förordning och anstalt. . ."§2. 82) SkGKa, D III a: 15, s. 1225, LLA. 83) Hit räknar jag generaladjutant, general, generalmajor, ryttmästare, överstelöjtnant, kapten, generalgevaldiger och fältproviantmästare. 84) Hit räknar jag förare, rustmästare, sergeant, fältkommissarie, korpral, ryttare och båtsman. 85) LDA, F I a: 51. Brev från Zacharias Holmberg 5/2 1711, LLA. 86) SkGKa, D III a: 15, s. 626 f., LLA. 87) SkGKa, D III a: 15, s. 624 samt SkGKa, A 1:52, Sept. s. 51, LLA. Det gällde en drabant, en mönsterskrivare och en ryttare. 88) SkGKa, D III a: 15, s. 1112 samt A 1:52, Dec. s. 49, LLA. 89) SkGKa, D III a: 15, s. 628. LLA. Se också not 71! 90) SkGKa, D III a: 15, s. 660. LLA. 91) SkGKa, D III a: 15, s. 1225. LLA. (De finns inte omnämnda i rapporten från första halvan av november). 92) SkGKa, A 1:53, febr. s. 93, LLA. Se också G. TESSIN, Die Deutschen Regementer der Krone Schweden, del 2,1967, s. 332. 93) SkGKa, D III a: 15, s. 811 f., LLA. 94) SkGKa, D III a: 15, s. 622, LLA. 95) Renov. dombok, Villands härad, 7/3 1712, § 82. GHA. 96) Han var möjligen släkt med rector scholae i Karlshamn, Johan Melchior Hyphoff. 97) TESSIN, aa, nr 271. Kristianstads Rådhusrätt och magistrat. Dombok, 3/7 1711, s. 17, LLA. 98) SkGKa, A 1:53, Febr. s. 93 o 159, LLA. 99) SkGKa, A 1:52, Aug. s. 104, LLA. 100) SkGKa, D III a: 15, s. 624, LLA. 101) SkGKa, A 1:52 April s. 15, LLA, samt Renov. dombok, Villands härad, 7/9 1711, GHA. 102) SkGKa, D III a: 15, s. 658 samt A 1:52, April s. 41, LLA. 103) SkGKa, D III a: 15, s. 620 o 624, LLA. 104) Akt l, Ivetofta sn, Lantmäteriet, Kristianstad. 105) Renoverad dombok, Villands härad, 23/6 1712, § 80 samt 29/10 1712, § 128, GHA. 106) SkGKa, D III a: 15, s. 626 f., LLA. 107) SkGKa, D III a: 15, s. 1225, LLA. 108) SkGKa, D III a: 15, s. 652-655 samt s. 1225. LLA. 109) Renov. dombok, Villands härad, 12/10 1711, § 7, GHA. 110) Mönstringsrulla, Skånska Dragonregementet, Livkompaniet, 7/8 1711, KrA. 111) LARS PREINITZ, "Pesten och hantverkarna, Karolinska Förbundets Årsbok, 1988. s. 92-122. Se här s. 114 not 49 och s. 121 not 64. 112) SkGKa, D III a: 15, s. 806 o 810, LLA. 113) Se Stenbocks "Ytterligare förordning och anstalt ...",§ 7. 114) SkGKa, D III a: 15, s. 7, LLA 115) Citat ur Stenbocks "Ytterligare förordning och anstalt ...",§ 7. 116) SkGKa, D II a: 19, s. 1267, LLA. 117) Se t.ex. SkGKa, D II a: 18, s. 223 o D III a: 15, s. 855, LLA. 118) Citat av Stenbock - se not 114! FÖRKORTNINGARESHC = Estniska SSR:s Statliga Historiska CentralarkivGHA = Göta hovrätts arkiv HH = Historiska handlingar HT = Historisk tidskrift KB = Kungliga biblioteket KFÅ = Karolinska förbundets årsbok KKD = Karolinska krigares dagböcker KrA = Krigsarkivet KA = Kyrkohistorisk årsskrift LDA = Lunds domkapitels arkiv LLA = Landsarkivet i Lund LSHC = Lettiska SSR:s Statliga Historiska Centralarkiv LUB = Lunds universitetsbibliotek Med. Hist. = Medical History RA = Riksarkivet RR = Riksregistraturet RRP = Svenska riksrådets protokoll SHS = Studies in Health and Society SkGKa = Skånska guvernementskansliets arkiv SRARP = Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll SSA = Stockholms stadsarkiv UUB = Uppsala universitetsbibliotek VSB = Västerås stifts- och landsbibliotek |