En av de mest anlitade spelmännen i Kyrkhult kring förra sekelskiftet, var Ola Nilsson i Björkefall, kanske mer känd som Ola i Stampen, Lasse-Nesse-Ola eller Luringen. Han var kunnig i lite allt möjligt och en så skicklig läkare att han kunde stämma blod (det vill säga stoppa förblödningar) på en hel mils avstånd.
En dag begav han sig till Bräkneåns slingrande vassbeklädda stränder för att jaga fågel. Plötsligt fick han se näcken ligga och sola sig på en sandbank på andra sidan ån. Ola lufsade ner till ån och ropade med sin gälla röst: "Hallå där, näck! Vakna så jag får tala med dig!" Näcken spratt upp och vände sig om för att dyka ner i vattnet. Men Ola var snabbare.
Med en fart som verkade omöjlig för en man i hans ålder tog han bössan av axeln, siktade och sköt en ordentlig hagelsvärm rätt i baken på näcken. Oknyttet gav upp ett avgrundstjut och blev liggande livlös i vattnet. Ola vadade ut till sitt offer och tog åter till orda. "Jag har ett förslag. Om du lär mig några av dina näckpolskor, så ska jag plocka ut allt hagel och sätta på ett ordentligt bandage." "Kör till," gurglade näcken. "Men ta det försiktigt!"
Det gjorde Ola också, och de närmaste veckorna fick han av näcken lära sig de mest otroliga och svårspelade melodier han någonsin hört. Det var lite kusligt också, ty det var inte alltid fiolen slutade spela när Ola ville det. Ibland kunde det till och med hända att instrumentet mitt i natten drog av en egen trudelutt där det hängde på väggen.
Nu ville förstås alla ha Ola till att spela så fort det var dans och avundsjukan bland de andra spelmännen spred sig lika snabbt som Olas berömmelse.
Så småningom blev Ola inbjuden att spela på ett bröllop av grandios kaliber. Traktens andra spelmän var också där och tillsammans bildade de en imponerande orkester med Ola som förgrundsfigur. Det fanns mat och sprit i överflöd för den hungrige och törstige. Ola var inte precis den som spottade i glaset, och snart hade de andra spelmännen supit honom så full att han knappt kunde stå på benen, än mindre hantera en fiol. För säkerhets skull skar de även av strängarna på hans instrument.
Några minuter innan det skulle bli dans lyckades Ola iallafall kvickna till. När han fick se sin trasiga fiol sprang han bort till de andra spelmännen och frågade om han kunde låna strängar av dem. Det kunde han förstås inte, men näckens skola hade lösningar även för sådana problem. Ola drog upp några enerötter och spände dessa som strängar på fiolen. Snart lät instrumentet lika vackert som det brukade.
Dansen började och Ola klämde i med en av sina värsta näckpolskor. Men det var något märkligt med musiken som ljöd ur de nya strängarna. Folket som dansade började alla röra sig snabbare utan att de egentligen ville det. Strax tappade även de sura spelmännen sansen och gav sig in i det yrande tumultet.
Gamlingar, sjuklingar och halta kastade sina kryckor för att ta sig en svängom. Till slut började till och med möblerna och husdjuren dansa. Ola stod uppe på en stubbe och gned fram den medryckande musiken så att stråken glödde, till synes helt berusad av de trolska tonerna. Ögonen brann i skallen på honom, lika gröna och tomma som näckens egna.
Plötsligt gav sig sällskapet av, dansande och snubblande, ut från gården och över den närliggande ängen - rakt ner mot den brusande forsen. Själv hade Ola börjat dra sig uppåt skogen med bruden som viljelöst följe. Det hela kunde ha tagit en ände med förskräckelse, om inte de improviserade strängarna blivit så överhettade att de till slut brustit. Musiken tystnade och de dansande föll utmattade till marken. Även Ola föll ihop, genomsvett och med en stråkarm som kändes som gelé. När han kom till sans igen kunde han inte minnas någonting av den vilda dansen. Inte heller att han försökt lura med sig bruden till skogs. Från det att han lade stråken mot strängarna tills musiken tystnade kunde han bara erinra sig ett dimmigt töcken.
Men de rasande arrangörerna av bröllopsfesten trodde honom inte det minsta, utan stämde honom för att, som det stod, "ha begagnat älvaspel". Därefter var det slut med speluppdrag för Lasse-Nesse-Ola.
Återberättat av Richard Svensson
DE BERGTAGNA BRUDARNA I SIBBARP
Det var ett bröllop i Sibbarp, och där var två flickor gifta förut. Nu skulle den tredje gifta sig. De hämtade dit Per Rundsten till bröllopet. När bröllopet höll på, kom det en sky och tog bort den fröken också, för på de andra bröllopen hade skyar kommit och tagit bort de andra två. Men då tog Per Rundsten och for efter dem. Han tog en kopparkittel på huvudet och reste åt det hållet, som flickorna hade försvunnit. Till slut kom han till det berget där de var intagna. När han skulle in genom porten, var det en stor hund bunden vid var sida. Men Per Rundsten hade tre käppar med sig. Han lånte en käpp till dom var och då blev de stilla, för de kunde inte släppa käppen ur mun. Så kom han in i stugan i berget. Där kom en .................. och ville bjuda honom på äpple. "Nej tack", sa Per Rundsten, "Lägg dom i min hatt!". Då gjorde de det. Men äpplena skalade tvärs igen hatten och föll ner på golvet. - "Ta nu och rör vid min lilla käpp!", sa Per Rundsten. Det var då den käppen han hade kvar. Då fastnade de med näsan vid käppen. - "Sparka er lösa då!", sa Per Rundsten. Då frustade de med fötterna sina. Men då fastnade de med fötterna också vid käppen. - "Bit er lösa då". Då fastnade de med det samma med mun också. Sen gick Per Rundsten rakt bort till bordet och tog alla tre fröknarna som satt där och tog dom med sig ut ur berget. När han kom ut tog han käpparna från hundarna och gav fröknarna var sin käpp. Sen for de hem till bröllopsgården.
Berättat 1925 av Jöns Nilsson född i Boafall, Jämshög
STENEN FRÅN KÄRRABOLSLID
När som Åhus kyrka byggdes, blev en jättekvinna häröver så förbittrad, att hon beslöt att slå ner kyrktornet. Hon stod uppe i Kyrkhults socken på den s.k. Kärrabolsliden, tog en väldig sten i sitt strumpeband och slungade den mot Åhus, men strumpebandet brast så stenen kom inte fram utan slog ner i Ljungby. Där ligger den ännu i dag, allmänt bekant som "Ljungbystenen".
Berättat av Einar Mattsson i Hässlehult, Jämshög
JÄTTARNA I HÄSSLEHULT
I Hässlehult i Jämshögs socken är ett berg, i vilket jättarna förr ha haft sin bostad. Det berättas, att en gång när en dräng gick och plöjde, kom en jättekvinna och tog både drängen, oxarna och plogen i sitt förkläde och bar in dem i berget till sin man. Men denne befallde henne att bära tillbaka alltsammans och i oskadat skick sätta ner dem igen på samma ställe, som hon tagit dem.
Berättat av Einar Mattsson i Hässlehult, Jämshög
Jättarna i Hässlehult har med såll av guld rensat åkrarna som ligger närmast berget. Detta har de gjort så grundligt, att man än i denna dag har svårt att leta upp en sten.
Berättat av Einar Mattsson i Hässlehult, Jämshög
SKOMAKARE ÅT DJÄVULEN
Det var en gång en skomakare, som hade slagit vad att han ensam skulle våga sitta i kyrkan och sy skor hela julnatten. Han gick dit på bestämd tid och började sy, men när klockan blev mellan 12 och 1 på natten, fick han plötsligt se ett med horn försett huvud titta in genom en glugg i taket. - "Vill du sy ett par stövlar till mig också?", frågade han. Men den, som fick brått ut, det var skomakaren.
Berättat av Einar Mattsson i Hässlehult, Jämshög
DE HUVUDLÖSAS GUDSTJÄNST
En juldagsmorgon, när alla i familjen utom pigan skulle till kyrkan, råkade dessa komma iväg några timmar för tidigt. Detta berodde därpå, att pigan hade vridit fram klockan. De anade dock ingenting särskilt. När de kommo fram till kyrkan, var denna upplyst, och de gingo in. Men till sin förfäran blevo de varse, att allt folket voro utan huvud. Detta sågo de dock inte förrän de redan hade satt sig. Inom kort slutade dock gudstjänsten, och de huvudlösa skulle ut. Då sade en av dem till en av våra kyrkobesökare: "Hade du inte varit min guddotter, som du är, hade du skolat följa med mig i graven!" Hennes schal tog hon dock i förbifarten med sig.
Berättat av Einar Mattsson i Hässlehult, Jämshög
HARA-RÄVEN
Hara-räven hade ägt gården i Harasjömåla som nu är Kronopark. Traditionen tillskriver honom förmågan att öva trolldomskonst, varför han var allmänt fruktad. Man trodde honom kunna utföra vad han ville, han var mäkta rik på stora skatter av silver och dyrbarheter, vilka han förvarade i en grotta i berget strax nordost om gården, där storskogen stod vild och dyster. Då han en gång överraskade ett band av 12 snapphanar som slagit sig ner i grottan för att röva bort hans skatter, kunde dessa ej göra honom någon skada fastän de var fullt beväpnade utan stod stilla och kunde ej röra sig ur fläcken. Alla tolv blev nedskjutna av Hara-räven i ett enda s.k. trollskott.
Man påstod att en järndörr ska ha funnits till grottan i berget fast gamle John ej sätt den själv. Man hade respekt för Hara-rävens grotta, varför ingen vågat undersöka saken närmare. I de stora mäktiga skogarna och bergen drev skogrån eller skogssnuvan sina okynnesupptåg genom att "förvilla" folk som kom i hennes väg. Om någon om ut för trolltyget, kunde han, även om vägen var aldrig så välkänd eller kort, få vandra hela natten och kom allt längre och längre bort. Det fanns på den tiden inga andra vägar än stigar som endast kunde befaras gående eller ridande.
När Hara-räven var kommen till den s.k. "Flibe klinten", fick han syn på en underlig figur. Ett härligt slott, upplyst som till fest, och vid vägen en bedårande fager kvinna som vinkande bjöd honom stanna och binda hästen vid en gyllene stolpe, samt följa henne upp till slottet i vars salar han kunde förfriska sig med de läckraste rätter och drycker, så mycket han kunde mäkta förtära, i angenämt sällskap med unga vackra kvinnor, dem han aldrig fick se annat än framifrån för att ej misstänka att det var skogssnuvan. (Då man såg skogssnuvan bakifrån liknade hon "walakorg", urholkade furor, där man huggit ut tjärved år efter år, så att det till slut inte fanns annat än ett skal av vatten och bark. Sådana walakorg fanns det gott om i stora skogen under förra århundradet, även liknande ett baktråg.)
Efter den kräsliga förtäringen blev han så inbjuden att vila sig i en skön säng med den allra mjukaste dynor och kuddar, där han insomnade i en ljuv och stärkande sömn. Han uppvaknade för att finna allt det sköna var borta och han själv liggande på en tuva i skogen. Då han kom att tänka på hur han kommit i en sådan belägenhet, var hans första göra att söka reda på sin häst. Han fann denna bunden vid ett bråddjup i en gammal avbruten furustubbe. Han hade trampat ner sig och hängde nästan i tyglarna, så det var med möda han fick upp den. I denna skogarnas och bergens dystra skymning genljöd hennes hemska skratt i alla väderstreck. Nu hade hon även bedragit honom, hur vågade hon detta? Det skulle kosta alla skogsrån och snuvar på denna ort, livet, därpå gav han en dyr ed. Ett "trollskott" kunde han ladda, med sina hemliga konster, lät han så en dag sin order utgå till alla skogssnuvorna på orten vida omkring, att samlas på en bestämd plats. 20 stycken infunno sig men den 21sta uteblev, men även hon måste fram då han var deras ledare i förförelsekonster. En Klå-krake, som man begagnade i skogsbygden att hänga sädesnekarna på till torkning, i toppen spetsig som en syl, restes och där på spetsen, skulle den 21sta skogssnuvan sitta. Hon kom fram också hon, under strida tårar och ömkelig gråt, hon skrände så bitterligen, (må tro det var inte roligt) när hon satte sig upp där, för att i nästa ögonblick, tillsammans med de övriga 20, för att förgöras till aska och grus genom Hara-rävens "trollskott". Sedan dess har inga skogssnuvor låtit sig avhöra eller drivit sina spel på denna orten.
När Hara-rävens hustru dog skulle begravning ske. Hon skulle jordas, det skulle då ställas till med grav-öl, "Ufäragille", som varade i 3 dagar då man åt och drack och även dansade. Då var den döda med på festen och deltog som de levande i nöjet, men då 12-slaget på natten slog, måste den döda tillbaka till sitt rum, i vigd jord, i kyrkogården. Detta skulle Hara-räven med sina trollkonster förhindra, men innan tiden var inne.
Berättat 1930 av John Nilsson född 1829 i Brokamåla, Jämshög o upptecknat av Johan J Jönsson i Jämshögs by
