Torvstrobrytning

Torv är en organogen jordart, bildad av växtrester, här i södra Sverige främst bildad av vitmossa under otillräckligt med luft under nedbrytningen. Den har bildats efter istiden men under de senaste 5000 åren. Tillväxten är normalt 0,1 – 1 mm per år.

Torvströ, eller strötorv som det också kallas, har använts i stall och ladugårdar sedan 1800-talet. Det har också använts till isolering i trossbottnar. Under 2:a världskriget förekom även användning i form av briketter att elda ånglok med i brist på annat bränsle.

Bränntorv har låg svavelhalt och ger liten mängd aska vid förbränning. Värmevärdet i 5 ton bränntorv motsvarar 1 ton olja.

I Kyrkhults socken har torvbrytning förekommit under 1900-talets första hälft på 3 st mossar:

Nedan är avskrift ur boken "Sveriges Privata Företagare", Gösta Nyblom, Uppsala 1941

Torvproduktsfabriken

Firman startades år 1900 av fabrikör Lindgren, vilken drev fabriken till 1905, då den övertogs av A. K. Fernströms Granitindustri, Karlshamn. Denna firma drev rörelsen till 1940, då den övertogs av nuvarande innehavaren. Tillverkningen utgörs av strötorv och bränntorv. Strötorven levereras i balar eller löst och försäljningen sker huvudsakligen till västra Blekinge och östra Skåne. Vid tillverkning av bränntorv använder man sig av stickmetoden, men innehavaren har för avsikt att anskaffa torvmaskin. Av den maskinella utrustningen i övrigt märks förrivare och press, och drivkraften utgöres av en ångmaskin på 35 hkr (hästkrafter). Torvbrytningen sker på ett 114 tunnland stort område, huvudsakligen mossmark, och vid full drift är 15-20 man anställda i fabriken. Innehavaren och hans hustru ha tidigare drivit affärsrörelse i Åkeholm.

Walfrid Svensson är född 1903, son till Johan Svensson och hans hustru Ingrid född Persson samt gift sedan 1927 med Olga Lagerqvist.”

Avskrift ur boken ”Sverige, Geografisk beskrivning”, Stockholm 1932

”Västra Blekinge Torvströfabrik i Ebbemåla var 1930 taxerad till 44.000 kr.”

Intervju med Agnes Svensson 2002-01-22/23

”Jag föddes 1922 i Ulvaboda. När jag var 12-13 år gammal, år 1934, arbetade jag under försommaren på mossen i Ulvaboda med att vända torvor. Mossen var väldigt stor; den sträckte sig över Ebbamåla, Kräftemåla, Fågleboda och Ulvaboda. Nu för tiden är det mesta igenväxt. Vi fick betalt per sträckmeter och det blev ungefär 2 öre för varje torva. Vi kunde tjäna upp till 2:50 per dag. Men det var ett tungt jobb; torvorna var ju blöta och tunga och det var förfärligt varmt på sommaren.

Torvorna skars med spade på hösten och lades upp på dikeskanten för att torka. På våren skulle de vändas för att torka på andra sidan och det var det jag arbetade med.

På försommaren skulle vi kua dom för fortsatt torkning. En kua bestod av 5 torvor i botten, 3 torvor i nästa skikt, sen 2 torvor och överst en enda torva. Sen skulle kuorna ligga och torka tills augusti-september. Då plockades kuorna upp på en slags bårar som bars till stackning.

Stackarna var en 3-4 meter långa, 2 meter breda och 2 meter höga. Från stackarna lastades de sen på rallar då rälsen var utlagd.

Det fanns ett 10-tal mycket stora vägglösa lador ute på mossen där en del torv fick placeras tills fabriken kunde ta hand om den. Räls las ut från ladorna till växeln, som vi kallade det för. Därifrån gick rälsen till fabriken. Torven lastades på rallar (vagnar) och drogs manuellt fram till växeln. Från växeln drogs rallorna med häst in till fabriken, vilket var en sträcka på c:a 2 km. Den som körde hästen med rallorna var ”Stena-Alberten”, Albert Svensson.

Inne på fabriken fanns maskiner som rev torven och maskiner som pressade torven till torvströbalar. De som jobbade i fabriken, en maskinist och en 5-6 st andra, var för sig själva. På baksidan av fabriken fanns också en liten såg där de sågade virke.

Torven såldes sen och kördes då till tåget i Hovmansbygd för vidare transport; bland annat till Tyskland, tror jag.

På en bit av myren in på Fågleboda tog man upp bränntorv. Bränntorven var mycket mörkare till färgen än strötorven, som var brun.

På sommaren arbetade en 25-30 man på myren. Bland dem som jobbade ute på mossen, kommer jag ihåg Knoppa-Gunnar, Edvin i Röshult, och den lata Gubb-Olans John, som alltid ville vila.

Vi skolbarn från Fågleboda och Ulvaboda hade våra skolvägar rätt över mossen till Ebbemåla skola. Vid växeln sammanstrålade också vår skolväg. Om Fåglebodabarnen kom först, flyttade de på ett par förbestämda torvor på ett visst sätt. När vi Ulvabodabarn kom, såg vi på de flyttade torvorna att Fåglebodabarnen redan hade passerat och visste då att vi inte behövde vänta på dem. Och vice versa.

Vi skolbarn lekte mycket ute på mossen. Inne i ladorna byggde vi lekstugor och hade roligt.”

Agnes syster Elsa och John Olsson (Gubb-Olans John) ute på Ebbemåla myr. Kortet taget omkring 1938 av Okänd

Intervju med Gerd Andersson 2002-01-22

”Mina föräldrar, Karl o Frida Andersson, flyttade strax före jul 1939 till Åmma 1:30.

Far arbetade några somrar i det tidiga 1940-talet på torvmossen i Ebbemåla med att skära torv. Det gjorde man för hand, dvs med spade, först senare anskaffades maskiner för detta tunga arbete.

När jag var en 14-15 år (omkring år 1944-45) arbetade jag och mina äldre systrar Asta och Teresia också på mossen lite då och då sommartid. Vi arbetade med att kua torven, d.v.s. placera torvorna i en slags pyramid, en s.k. kua. Det var inte så roligt när kuan rasade ihop när man lade på den sista torvan. Då var det bara att börja om.

Strötorv skars på den delen av mossen som låg bortåt Fågleboda till. Den vändes, kuades och sen lade man ut räls och lastade den på rallar (vagnar) och kördes ner till fabriken där den revs när den var torr. Bränntorven behandlades på samma sätt.

Valfrid Svensson ägde torvmossen vid den tidpunkten. Den såldes senare till Erik Birger men ingen torvbrytning förekom under den senares tid som ägare.”

Tillägg av Staffan Carlsson 2004-01-25

"Min far, Erik Carlsson, drev torvmossen i Ebbemåla några år. Han köpte den c:a år 1952 och hade sedan en ganska stor verksamhet där hela 50-talet (finns bland annat dokumenterat i en snutt på några sekunder i sockenfilmen). Med de nya tiderna som kom var det tyvärr i för liten skala för att det skulle vara långsiktigt lönsamt. Spiken i kistan kom 1963 när byggnaderna för press och lager eldhärjades och brann ner till grunden. Sedan dess har torvbrytningen legat helt nere och mossen vuxit igen."

***********************************************************************************************************

MÖRBOHULT

Telefonintervju med Alf Levin 2001-09-16

”Under krigsåren var det mycket ont om bränsle så man bröt till och med stubbar och sålde till städerna. På min far Ivars marker i Mörbohult fanns 20 tunnland myr. Min far började därför 1940 bryta torv. Det sålde vi som bränntorv, d.v.s. som bränsle bl. a. till Malmö. Arbetet med att bryta torven gjorde vi själva utan några maskiner till hjälp.

Ett par år senare började vi bryta torv till torvströ. Torvströn sålde vi i balar till bönderna runt omkring och neråt Gungvala och Karlshamnshållet.

När vi började med torvströbrytningen skaffade vi räls och vagnar för att lasta torven i. På hösten skar vi ut torven med spade c:a 1 meter djupt och 1 meter brett, intill ett långt dike. Dikets bredd utökades allt eftersom arbetet gick. Sen lade vi upp den utskurna torven längs med dikesvallen. Därefter las den i en kua, som vi kallade det, en ring ungefär 1,5 meter hög där den fick ligga och torka till nästa år. På sommaren året efter lastade vi den på vagnarna och körde in den i en länga som vi hade där. I längan hade vi en "rev", en maskin som rev sönder torven i små bitar. Sen skyfflade vi in torven i en press där den sen pressades ihop och packades i balar. En sån bal fick vi 3 kronor för. Idag skulle den säkert kosta 1.000 kr med det arbete som krävdes då.

Nu för tiden används ju torvströ bara som jordförbättringsmedel och säljs av trädgårdsmästarna. I ladugårdarna används spån nu för tiden.”

*****************************************************************************************************************************************************************

Telefonintervju 2002-01-28 med Sven Bengtsson i Kärringbygden

”I Kärringbygden fanns en mosse på 26 tunnland som ägdes av 4 gårdar i Kärringbygden. Omkring år 1904 bildades en andelsförening med bl.a. Ernst Svensson i Tulseboda och Alfred Björnsson i Källeboda, som hyrde mossen av de 4 Kärringbygdsbönderna på 49 år.

På mossen fanns bara strötorv, vilket bröts manuellt, inga maskiner användes. Ute på mossen uppfördes 13 lador, där den torv förvarades, som inte genast kunde tas omhand i fabriken. Räls och rallar användes för forsling av torven. I fabriken revs torven men den pressades inte till balar utan såldes lös i stora korgar, som rymde en 4-5 hektoliter, till bönderna runtomkring.

Endast en person, föreståndaren, var fast anställd. Övriga anställdes tillfälligt vid behov, d.v.s på hösten och sommaren. Föreståndarna var: ”Myrkulla-Nissen” Nils Karlsson, Bagga-Svennen” Sven Bengtsson, Arne Olsson och Bernt Skogman.

Fabriken och maskinhuset brann ner 1939, beroende på varmkörning i ett lager. Strötorven var ju ganska eldfängd. Året därpå byggdes fabriken och maskinhuset upp igen. När maskinen skulle gå igång fick man spänna remmen tvärs över vägen. (Se bild; maskinhuset till höger.)

I slutet av 1940-talet upphörde brytningen eftersom det då inte längre var lönsamt; Det var för mycket stubbar i den torv som fanns kvar. Min far, Karl Bengtsson född 1902, köpte först gården av Myrkulla-Nissen och senare köpte han mossen av andelsföreningen.”

Telefonintervju 2002-01-28 med Sven Bengtsson i Olofström född 1910 i Fågleboda.

”Jag var föreståndare på Kärringbygdens Torvströförening u.p.a.: s mosse och fabrik från år 1930 till och med 1936. Han som var före mig var Nils Karlsson, som varit med och startat föreningen och den som kom efter mig var Arne Olsson i Tulseboda.

På vintern lade vi ut räls till ladorna och lastade in torven från lada efter lada på rallor och körde in dem med häst till fabriken. Framme vid fabriken lastades torven på en 10-15 meter lång elevator som drog upp torven, som på toppen ramlade ner i riv-maskinen där torven revs sönder.

Sen lastades torven i 3-hektoliters korgar och såldes. Medlemmarna i föreningen, som bara bestod av Kyrkhultsbönder fick betala 40 öre per korg och icke-medlemmar 45 öre.

Det kom bönder från Kyrkhult och Näsum och Härlunda och köpte torv. Utsocknes-bönderna kom särskilt på vintern. En del hade häckvagnar som tog 10 korgar, andra tog 15 korgar och från Näsum kom bl.a. en som kunde lassa 50 korgar.

All försäljning sköttes av mig, men om de inte betalte kontant fick kassören i föreningen skicka ut räkning.

I KYRKHULTS SOCKEN

Torvproduktsfabriken

Avskrift ur boken ”Sverige, Geografisk beskrivning”, Stockholm 1932

Intervju med Agnes Svensson 2002-01-22/23

Intervju med Gerd Andersson 2002-01-22

Tillägg av Staffan Carlsson 2004-01-25

MÖRBOHULT

Telefonintervju med Alf Levin 2001-09-16

Telefonintervju 2002-01-28 med Sven Bengtsson i Kärringbygden

Telefonintervju 2002-01-28 med Sven Bengtsson i Olofström född 1910 i Fågleboda.